“They didn’t have witch hunts because they believed in witches. They believed in witches so they could have witch hunts.”
― Jason Pargin aka David Wong

Handlar om: Mobbning, gaslighting, psykopati, ryktesspridning, häxjakt, gruppsykologi, dolda maktstrukturer, pengars vikt, arv och karma.

Innehåll

Intro, Prolog, Mejlet, Förberedelser, Resan, Astrologen, Bästisar, Mopedolyckan – en paranormal varning, Kate och Danny, Flytten, Here’s Danny!, Danny gör slut – kreativiteten flödar, Festen kan börja, Sista måltiden, Höga berget, Ryktet, Det undermedvetna, Farmor bjuder på stort, Flashbacks – världen rasar, Horoskopet, Jägaren, Minnesförlust eller gaslighting?, Polisen vart tog du vägen?, Det är något som inte stämmer.

Intro

Det här är historien om Kate och Danny. De har just förlovat sig och bor i en sömnig liten stad i mellersta Sverige. Det är en psykologisk thriller som handlar om hur de en kväll, tillsammans med deras gemensamma vän Lisen, beslutar sig för att gå till en närliggande bar. Plötsligt startar en brutal misshandel och utgången får ödesdigra konsekvenser. Inte förrän 25 år senare börjar Kate komma ihåg vad som hände efter den fasansfulla kvällen. Undertryckta minnen, lögner och manipulation börjar sakta uppdagas. Vem är det som sprider rykten om Kate? Är sanningen om vad som hände ens relevant efter så här många år? Sakta men säkert börjar Kate förlora kontakten med verkligheten. Hjärtskärande familjehemligheter, mytologiska arketyper, historiska häxprocesser och astrologi får en betydande roll när hennes värld håller på att rasa ihop. Vem kan hon lita på? Ska hon förbli tyst och svika sig själv? Låta lögner och mindgames fortsätta i all evinnerlighet? Eller ska hon riskera allt och äntligen börja berätta sanningen.

En berättelse som handlar om familjeförtryck som går i arv, att vägra vara tyst, pengars betydelse, makt, segregation, grupptryck, mobbing, sociala strukturer, moral, psykologi, kvinnoförtryck, klasstillhörighet och sist men inte minst – vad händer i ett litet samhälle när ett allvarligt brott aldrig utreds och hatiska rykten och förtal börjar få fritt spelrum.

Prolog

Den fruktansvärda stormen hade hållit på i flera dagar men nu satt flickan i säkerhet i fören av kanoten med en filt virad om sina axlar. Hon kände en trygg närvaro av en muskulös man bakom hennes rygg, som paddlade på i en jämn, stadig takt trots vindens eviga piskade och oberäkneliga vågor som slog omkring dem. Plötsligt började kanoten kantra och vatten forsade in från ett hål i sidan. Flickans filt och kläder var redan genomblöta från det kraftfulla regnet men nu trängde dessutom havsvatten in i hennes skor. Det var inget bra tecken.  Mannen räckte henne en liten plasthink och skrek genom vinden att hon måste börja ösa bort vattnet så fort hon kunde. Mannes hår var genomblött och luggen satt som fastklistrad i pannan. Ögonen var uppspärrade och hans vanligtvis mjuka ansiktsdrag blev hårda. Flickan tyckte genast han såg äldre ut. Spannen hon öste med var verkligen löjligt liten och ganska snart insåg hon att den dessutom var trasig i botten. Hennes försök att få bort vattnet var lönlöst. Varför finns det inga flytvästar på den här båten? undrade hon desperat. Mannen som hörde hennes klagan, släppte ner paddeln i båten med en kraft som totalt överrumplade henne. Han reste sig sakta upp och närmade sig bakifrån. På vingliga bredbenta ben tog han sig framåt i båten – bit för bit. Plötsligt tog han tag i flickans högra axel och tryckte ner henne åt sidan. På ett smidigt sätt lyckades hon ta sig ur hans hårda grepp vilket fick mannen att tappa balansen i några sekunder. Han återfick kontrollen genom att hålla sig fast i kanten på kanoten som började gunga utom kontroll. Andfådd och svettig av all ansträngning tvingades han sätta sig ner igen. Han plockade upp paddeln utan att ta sin stirrande blick från flickan. Den här gången skulle hon inte komma undan. Mannen lyfte paddeln och började ursinnigt slå henne från sidan. Flickan kände konstigt nog ingen smärta trots att hon förstod att armen måste vara bruten. Han siktade och slog henne på samma ställe om och om igen och det enda sättet att komma undan den brutala attacken var att hoppa i havet. Vattnet var isande kallt och vågorna höga. Hon försökte att simma iväg så fort hon kunde men hade svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan. Desperat vände hon tillslut om och började simma tillbaks till den läckande kanoten. Med de sista krafterna tog hon tag i båten och tittade upp på mannen hon brukade lita på. De fick ögonkontakt i några sekunder. Plötsligt började hans konturer suddas ut. Armarna blev mer avslappnade och hans käklinje mjuk. Han sträckte han ut sin hand och flickan kände en våg av lättnad. Han skulle aldrig förråda mig och låta mig dö så här...

Mejlet

Kate läste om mejlet hon just hade fått från Lisen. Hon läste det om och om igen. Förstod hon allt? Hade hon verkligen läst rätt? Hon flyttade laptopen närmare ansiktet, koncentrerade sig på skärmen och rättade till läsglasögonen som aldrig ville sitta som de skulle. Meddelandet var kort och fullt av emojis. Hon läste det en sista gång.

“Jag är sååå ledsen Kate men jag har verkligen ingen aning om vad du pratar om. Jag kommer varken ihåg kvällen med Danny eller födelsedagskalaset hos Bello. Jag har bara varit på fest hos Bello en gång… men det var en annan gång…långt senare.”

Mejlet avslutades.

“Du ska inte känna dåligt samvete för något som Danny har gjort och om jag har råkat sprida rykten om dig för länge sedan , så ber jag om ursäkt för det. Stor kram, Lisen.”

Hon avslutade meningen med ett stort rött hjärta. Kate var helt chockad och kunde inte tro sina ögon. Det senaste året hade saker och ting börjat falla på plats. Anekdot efter anekdot hade börjat dyka upp i hennes huvud och bit för bit bildades ett mönster. Om Lisen inte minns vare sig utekvällen med Danny eller Bellos födelsedagskalas ett par år senare, hur kunde hon då veta att den enda festen hon varit på hos Bello var långt senare? När Kate hade skickat sina frågor till Lisen så hade hon inte nämnt några årtal överhuvudtaget. Och att hon skriver “du ska inte känna dåligt samvete” var också gaslighting av högsta graden. Kate hade aldrig sagt att hon hade dåligt samvete, hon hade skrivit att hon kände sig “anklagad” av Lisen. Det gick rysningar genom kroppen. Lisens kyliga attityd, hennes kontrollerande och manipulativa beteende under årens lopp hade nu nått sin bristningsgräns. Kate sköt försiktig laptopen åt sidan och reste sig upp från köksstolen. Hon gick in i köket och la en espressokapsel i kaffemaskinen. Hon måste försöka rensa huvudet och tänka klart.

Kate var van att vissa människor hade en tendens att börja agera konstigt runt henne. Det brukade ske när de trodde att de visste om en mörk hemlighet eller ville ha ett psykologiskt övertag genom att börja ställa manipulerande frågor, ge konstiga blickar från sidan eller viska bakom ryggen. Det brukade få henne att känna sig maktlös och dömd utan att på något vis kunna ta sig ur den psykologiska tortyren som det faktiskt innebar. Dessa människor älskade känslan av kontroll genom att hitta ett enkelt offer. Nu för tiden kunde hon upptäcka denna typ av personlighetsstörning på mindre än en sekund och de skrämde henne inte längre. Tvärtom så tyckte hon det var beklämmande och nästan lustigt att se hur de avslöjade sin rätta identitet. Men just nu, efter att ha läst Lisens mejl så kunde hon inte se något lustigt med sin situation överhuvudtaget. Hon var för upprörd för att kunna avsluta sitt kaffe. Istället hällde hon vatten i koppen och satte ner den i diskhon. Hon gick tillbaka till datorn. Det galna svaret från Lisen toppade allt. Hon stirrade på mejlet en stund och tänkte efter. Sedan reste hon sig hastigt upp, gick tillbaka till köket och öppnade kylen. Hon tog en snabb titt på den färska getosten och hennes favoritoliver från den närliggande byn. Det såg läskande ut men hennes ögon drogs istället till någonting annat. Det fanns fortfarande lite vitt vin kvar i flaskan som stod i dörren. Hon hällde snabbt upp ett glas medan hon gjorde sitt bästa för att försöka undvika titta på köksklockan som avslöjade att den var bara var ett på förmiddagen. Hon gick tillbaka till datorn med ett glaset i handen. Det som gjorde henne så irriterad var att Lisen var en av få människor på jorden som kunde berätta för polisen och alla andra vad som faktiskt hände den natten men istället, så som Kate förstod det, hade hon istället valt att låtsas att hon inte var med den kvällen överhuvudtaget. Kate som hade flyttat från Sverige för längesedan hade varit totalt försvarslös av alla rykten som hade börjat florera. Hon hade hållit tyst i alla år men nu kände hon att måttet var rågat. Det var dags att börja berätta allt hon vad hon har varit med om och ge sin sida av historien. I bokform. Men hur skulle hon kunna göra det utan att åka fast för förtal eller något liknande. Hon tog en liten klunk av vinet, perfekt kyld Cloudy Bay, och konstaterade att det smakade precis lika gott som dagen innan. Hon tänkte att hon kunde skriva en onlinebok och använda påhittade namn så att det skulle bli svårt att identifiera alla karaktärer, men skulle det räcka? Sedan fick hon plötsligt en brilliant ide. Hon öppnade mejlet från Lisen igen och beslöt at skicka henne ett svar i exakt samma stil.

“Hej, Lisen, om jag ska vara riktigt ärlig så kommer inte jag heller ihåg. Ooops jag har nog tappat minnet också. Så om både du och jag har tappat minnet och inte kommer ihåg om du var med den kvällen eller inte, då behöver du verkligen inte oroa dig – min kommande bok kommer absolut inte handla om dig!”

Hon kryddade mejlet med några extra emojis och avslutade alltihop med ett rött hjärta. Därefter satte hon upp en ny blogg och öppnade en ny färsk sida. Hon kanske hade blivit tokig – ingen vet – men äntligen skulle Kate få berätta vad som hände i en bar, i hennes lilla stad, för exakt 30 år sedan.

Efter en god natts sömn insåg Kate att det faktiskt inte skulle vara några problem med förtal överhuvudtaget. Om någon mot förmodan skulle känna igen sig och beslöt för att dra det till domstol, ja då skulle det bara vara dålig smak från deras håll. Och dessutom så skulle det bara leda till mer publicitet, vilket var precis vad hon ville. Hon hade för mycket information för att fortsätta vara tyst. Hon skriver inte en bok för att hon tycker det är roligt eller för att generellt förstöra folks rykten såsom andra hade gjort med henne. Faktum är att hon allra helst inte hade velat skriva någon bok alls men för Kate så var detta det enda rätta och det mest moraliska hon kunde göra. Förhoppningsvis kunde det leda till något gott, plus att hon ville bara gå vidare i sitt liv. För att vara säker så gjorde hon en snabb googling och läste på om förtal, tryckfrihetsförordningen och om Metoo rörelsen etc men efter stund beslöt hon att hon inte skulle fastna i alla paragrafer och detaljer. Istället måste hon börja lita på sig själv, flyta med strömmen och följa sin intuition. Hon kan ändå inte förutse vad som ska hända. Om hennes rykte hade blivit förstört till den grad att hon har blivit social isolerad, vad finns det då för möjligheter kvar, förutom att skriva en bok, konstaterade hon. Kompisar från hennes tidigare liv hade lekt psykologiska lekar med henne tillräckligt länge och hon ville bara få slut på allt – annars skulle hon grubbla ihjäl sig.

Nästa dag gick hon upp tidigt. Hon såg hur solen kom upp över horisonten och temperaturen steg snabbt. Kate låste upp terassdörren och tittade på det vackra landskapet med hav och palmer som låg framför henne. Hon blev lika betagen varje gång och kunde aldrig riktigt vänja sig vid lyxen av att bo så nära havet. Långt där ute gled två stora katamaraner förbi. Hon tog ett djupt andetag, höll kvar luften i lungorna i några sekunder innan hon sakta andades ut. Hon kände hur axlarna sjönk och blev mer avslappnade. Kate tog en clementin som låg i en skål på ett sidobord och steg barfota ut på terassen. Hon hade på sig sin röda bikini och tack vare den intilliggande skönhetssalongen matchade den hennes nygjorda naglar perfekt. Hon tog bort den gröna kvisten från den nyplockade frukten och skalade den medan hon gick fram mot en av solstolarna, lade sig ner och slöt ögonen medan hon åt av clementinen genom att börja suga ut innehållet, klyfta efter klyfta njöt hon av allt det söta. Vad tyst det är. Kate log ett snett leende och märkte att hon kände ett ovanligt lugn inom sig. Det kommer bli bra. Allt måste gå bra. Men vilken paradox att ligga i detta paradis medan tankarna sakta vandrar ner i Dantes becksvarta mörker.

Kate funderade vidare. Hur skulle hon gå tillväga för att skriva sin bok. Hon visste ju inte ens själv vad som hade hänt efter Dannys bärsärkagång. Vad hade Lisen spridit för lögner till exempel? Hennes mejl var ett slående bevis på att hon inte talade sanning. Och vad hade Danny sagt genom åren för att skydda sig själv? Eller nekar han till att han ens varit på Völunda Bar & Kök precis som Lisen. Kate hade varit otroligt rädd efteråt och hade velat kontakta polisen men Danny hade hotat och slitit telefonluren ur Kates hand med en sån kraft att fingrarna värkte. Sen hade han tryckt ner henne i sängen där hon satt och spände sin mörka blick i henne. Hon mådde illa vid åtanken av vad han sa till henne. Kate hade efter några dagar bara velat återgå till ett normalt Svenssonliv efter händelsen vilket naturligtvis inte hade fungerat. Förhållandet var slut. Hela livet var slut kändes det som. För att inte prata om hur Lisens kille Larz och hans kompisar började bete sig tiden efteråt. Hon rös till av det otäcka minnet medan hon rättade till badhandduken som hade korvat till sig på solstolen. Hon makade sig långsamt tillrätta och tänkte att hon måste helt enkelt börja ta kontakt med några av hennes gamla klasskamrater från högstadiet. Försöka få svar på vilka rykten som egentligen cirkulerar kring hela händelsen. Herregud det kan ju i princip ha sagts vad som helst om henne tänkte hon förskräckt. Tanken svindlade åt vilka groteska historier som kunde ha målats upp av elaka tungor under årens lopp i den lilla orten där hon hade sina rötter men där ingen näring någonsin hade funnits att hämta. Hon fantiserade hur lömska ord och lögner hade spridits som en löpeld av små glassätande barn, gamla tanter som stank av Dior Poison på Odd Fellow träffarna, de unkna kaffesörplande lärarna på manchestersoffan i hennes gamla skola, hennes pappas manipulativa släkt, ja vem som helst som ville delta och känna sig överlägsen eller som en i gemenskapen. Skvaller. Vilket slugt vapen. Effektivare än något annat. Det kunde döda vilken oskyldig karaktär som helst inom loppet av några dagar, helt utan offrets vetskap. Skvaller och rykten kunde sticka ett djupt hål mellan skulderbladen och vridas om likt en nyslipad kniv utan att lämna ett enda fingeravtryck. Det kunde skära genom senor, kött och vävnad men inte en bloddroppe behövde torkas upp. Inget lik, ingen gärningsman som går att efterlysa men jobbet är ändå utfört med millimeterprecision och karaktären är stendöd. Ingen minnesannons som behöver formuleras. Ingen begravning. Inga tårar som behöver torkas. Den “syndigas” själ kan bara förpassats till en osalig kyrkogård där hennes ande får sväva i evighetens kretslopp utan att någonsin få någon ro. Ingen tror på hennes historia, ingen är intresserad av hennes åsikt utan hon är dömd att leva i evinnerlig misstro bakom en rökridå av lögner. Det var vad de hoppades på allihop, tänkte Kate och kände hur revanchlustan i henne började väckas till liv. Hon mindes mycket väl att det var efter klassåterträffen, tio år efter hon hade gått ur grundskolan, tre år efter Dannys misshandel, som energierna runt henne började förändras. Hon blev inte bjuden. Instruktionerna från festfixarföretaget “Friends” hade varit tydliga. Den person som stod över en i klasslistan skulle ringa den som stod under. Listan var i efternamnsordning och Sagas namn hade stått över Kates men telefonen hade förblivit knäpptyst. Ingen ringde. Inte heller Karina som varit huvudansvarig för festen hade tagit kontakt. Kate kände att hon inte behövde vara clairvoyant för att lista ut att det hela inte var ett olyckligt misstag. Även om hon ändå inte hade velat gå så kom det som en fullständig chock att präktiga Karina kunde bete sig så. Hon hade vid den tiden börjat se sina gamla klasskamrater i ett mer avslöjande ljus. Hur elaka de hade varit genom åren och hur det måste vara alla mobbares våta dröm att det skulle sluta illa för deras mobbningoffer. Arbetslös? Gå och stämpla? Socialfall? Socialt isolerad?Hon hade tänkt att småsinta, dömande småstadsmänniskor får tänka precis vad de vill om det nu var så att händelsen på Völunda Bar & Kök hade legat till grund för deras beslut. För någon hjälp att erbjuda hade dessa klasskamrater inte verkat ha övervägt överhuvudtaget. Fråga hur det stod till med Kate till exempel. Höra vad som hänt eller om hon behövde hjälp att kontakta polisen fanns tydligen inte heller på kartan? Inte en enda person hade hört av sig för att hjälpa till. Tystanden var monumental medan luskande beteenden, dömande kommentarer och nyfikenhet frodades. Som när enäggstvillingarna Jenna och Marlene från parallellklassen, som måste ha hört om allt ryktesvägen och som utan några som helst fakta – urskillningslöst i mun på varandra – anklagat Kate i förtäckta ordalag när de sågs som hastigast ute på stan.

–Du förstår väl att det pratas bakom din rygg, hade de sagt med gäll röst i en otäck kör.

– Jaha, vad ska jag göra åt det, hade Kate svarat och tyckte det var konstigt att ingen hade ringt polisen isåfall. Ja, listan på märkliga möten kunde göras lång. Eller var det i själva verket Kate som hade förändrats och börjat ta avstånd i takt med att hon hade fått nya vänner och börjat studera på universitetet vid den tiden.

Nu kände Kate att hon inte hade något val. Hon hade begravt hela händelsen kring Danny och Lisen i sitt undermedvetna någon gång i samband med någon märklig korvfest och den uteblivna klassfesten för 30 år sedan och Kate mindes fortfarande med fasa hur alla minnesbilder hade ploppat upp i hennes medvetande i form av flashbacks för ett par år sedan. Det hade tagit henne lång tid och ett antal vinflaskor att bearbeta men nu måste hon ta tag i detta en gång för alla. Genom att skriva till några av sina gamla klasskompisar på sociala medier skulle hon börja checka av vibbarna. Hon måste få klarhet i vad som har sagts om henne genom åren och se om de möjligtvis visste vad Danny egentligen hade kommit undan med. Och viktigast av allt. Visste någon om vad som hänt killen som Danny hade… hon orkade inte inte ens tänka färdigt tanken. Detta var en minst sagt bisarr uppgift, men helt nödvändigt, tänkte hon medan hon långsamt mumsade i sig den sista clementinklyftan, slöt ögonen och kände hur både värmen och spänningen spreds i hennes kropp i takt med att solen steg allt högre på himlen.

Utkast: Efteråt hade Kate hade tagit kontakt med polisen flera gånger…fort.

Utkast: Sally en bekant sedan skoltiden hade jobbat inom polisen i många år så hon kanske kunde svara behjälpligt och svara på några frågor. Kate visste att hon hade blivit entledigad på sitt förra jobb men kanske jobbade hon kvar på någon obskyr avdelning.

Förberedelser

Festklädda började vänner samla sig utanför den gamla röda torpstugan från 1800-talet. Den sedan länge avlidne korvmästaren Haralds gamla arrendebyggnad. Än idag var det en helt oansenlig byggnad som tyvärr hade tappat all sin charm tack vare lite märkliga utbyggnader under årens lopp men huset hade stor symbolisk betydelse för Bello som nu hade tagit över stugan. Haralds favorit-Bello hade hon varit om han hade levt idag. Det visste hon. Ingen visste varför hon kallades Bello, det fanns det ingen riktig bra förklaring. Haralds Herrgårdsimperium hade med tiden fallit sönder och nu fanns bara den gamla ruckliga stugan och Bellos okuvliga självförtroende kvar. Bello hörde plötsligt att gästerna började trilla in ute på gården så hon fick genast bråttom. Hon började snabbt packa upp korvar av olika slag inne i torparköket. Det dignade av mat på den låga köksbänken och Bellos fingrar glänste av fett medan de rörde sig hastigt över de tunga faten där hon vant arrangerade flottiga chorizos, små ihoprullade salamiskivor, blandat med lagrad ost, marmelader och oliver. Eftersom ingen såg på passade hon på att stoppa en bit tryffelkorv i munnen och njöt samtidigt av det som skulle bli hennes viktigaste uppdrag senare under kvällen. Hon var på riktigt gott humör. I detta sammanhang var hon i sitt esse. Hon hade bjudit in alla sina  närmaste vänner och en del klasskompisar. Det var nästan bara tjejer men en av hennes bästa killkompisar hade svensexa just denna dagen så hans kompisgäng hade lovat att komma förbi senare på kvällen. Men det var inte det som gjorde henne så exalterad så hon måste gå på toaletten stup i kvarten. Det var Kate. Hon hade förutom sina närmaste vänner bjudit in Kate som  hade varit lika barnsligt entusiastisk till att komma som förra gången då hon hade ostbjudning inne i stan. Hur dum får man vara, tänkte hon medan hon kvävde ett skratt så att axlarna började guppa upp och ner. På den festen hade tyvärr hennes plan misslyckas. Det vill säga att bryta ner Kate mentalt och få henne att börja gråta offentligt och erkänna vilken hemsk människa hon var. Men det här, det skulle inte bara bli festernas fest – den här korvbjudningen kommer gå till historien! Hon njöt av tanken medan hon gick över det knarrande brädgolvet och vred om nyckeln till skafferiet.

Gångjärnen kved obehagligt när dörren öppnades. Bello gick in i svalen, torkade bort svetten i pannan med hjälp av baksidan av handen och hämtade sedan en stor Västerbottenpaj som hon hade förberett dagen innan. Den kunde hon lika gärna sätta på låg värme i ugnen så att den var lagom varm tills det var dags att äta. Hon fortsatte att tänka på Kate och hennes kompis Lisen. Lisen, som även hon var bjuden på korvfesten, hade länge varit nära vän med Kate. De var så olika man kunde bli och många undrade varför de två hängde ihop överhuvudtaget. Lisen var rik och populär och Kate var det motsatta. Kate och Lisen hade varit ute en kväll för ett par år sedan. Även Kates pojkvän Danny hade varit med och hade bettet sig som den raggare han var och hade misshandlat en annan kille…ja det var ju riktigt illa det som hade hänt och efteråt hade Lisen kommit i ett sådant chocktillstånd att hon inte mindes någonting. Bello som var lagd åt det nyfikna hållet hade frågat Lisen och alla vänner gång på gång vad som egentligen hade hänt men Lisen var och förblev knäpptyst och hävdade att hon inte ens var där. Eller iallafall inte kommer ihåg att hon var där. Fast någonting måste ju ändå Lisen ha kommit ihåg efteråt, tänkte Bello, för Lisens pojkvän Larz och deras gemensamme vän Emrik som inte ens var med när det hände, skyller nämligen på Kate. Det verkade ju konstigt men Bello hade varken tid eller lust att fråga Kate direkt vad som egentligen hade hänt. Så lågt skulle hon verkligen inte sjunka. För trots att Kate inte hade tappat minnet så var Bello egentligen inte intresserad av hennes version av det hela överhuvudtaget. Om Lisen mådde så här dåligt och blivit så fruktansvärt traumatiserad då måste Kate ha gjort något fel. Hon hade aldrig gillat Kate för hon visade inte den respekt man borde göra när man har ett sånt fint släktträd som Bello hade. Nu hade hon det svart på vitt. Kate var barn till en oäkting som inte hade något som helst värde i det lilla samhällets ögon. Med den katastrofala barkvällen hade slutresultatet äntligen kommit. Bello hade egentligen inga som helst fakta men hon kände i varenda por att hon hade haft rätt angående Kate och hennes tölpaktiga familj genom alla år. Eftersom polisen inte verkade ha skött sitt jobb så hade hon beslutat sig. Precis på samma sätt som Korv-Harald hade visat sin makt över allt menlöst folk på sina ägor genom åren skulle Bello nu ta lagen i egna händer. Äntligen skulle Kate sättas på plats.

Resan

Kate satt på tåget och var på väg till sin gamla hembygd. Det var en varm augustidag och solen strålande in i tågkupén. Hon hade fått en inbjudan av Bello till hennes födelsedagskalas några dagar tidigare. Kate hade först reagerat och tyckt att det var lite konstigt att hon var bjuden hem till Bello så snart efter hennes ostbjudning. Kate och Bello kände inte varandra så väl, även om de hade gått i samma klass på högstadiet. Ostbjudningen hade visserligen varit en rolig tillställning men också lite märklig. Flera från parallellklassen i högstadiet hade varit där och många hade verkat sura och otrevliga. På ett teatraliskt sätt med mungipor som pekade neråt. De hade känts i magen att någonting var fel men Kate hade inte kunnat sätta fingret på vad det var. Saga å andra sidan, hon hade varit onormalt trevlig. Hon som hade gjort sig känd för att vara klassens mobbare nummer ett, hade visat upp en helt annan sida och verkade oerhört intresserad av Kate. Hon hade nästan varit lite påträngande med alla frågor. Och Bello hade också varit vänlig och nästan fjäskat för Kate. Kate hade inte fått ihop de dubbla budskapen och kände sig förvirrad när hon tänkte på det. Kanske var det bara en tillfällighet? Är jag överkänslig? Kanske hade Bello och Saga mognat och blivit schystare med åren? Bello verkar ju vilja ha kontakt i varje fall. Annars hade hon väl inte bjudit hem mig en andra gång? tänkte Kate. Även Emrik skulle komma till festen lite senare på kvällen hade hon fått höra. Tyvärr. Det var någon svensexa eller nåt som skulle komma förbi. Kate hade inte riktigt förstått sig på arrangemanget med svensexa blandat med födelsedagskalas men hade trots alla tvivel gladeligen tackat ja. Hon försökte se det från den positiva sidan. Det var många som var bjudna och Lisen skulle ju iallafall vara där. Kate kikade ut genom fönstret medan tåget for fram, i hög fart passerade hon gröna fält, skogar och några enstaka hus.

Det var längesedan hon besökte sina hemtrakter. Det hade nog mest berott på att hon inte hade några vidare ljusa minnen från sin uppväxt. Varken hemifrån eller från skoltiden. Hon minns att hon hade känt sig låst och kontrollerad hela sin barndom. Hennes föräldrar hade obearbetade trauman från sina barndomshem. Visst var de välkomna till sina respektive släkter på besök, men bara utåt sett. Det var ett psykiskt spel som ständigt pågick under ytan och konkreta handlingar talade istället sitt tydliga språk. De var egentligen inte välkomna. De hade aldrig varit välkomna. Lögner och gaslighting var vardagsmat och ingen av Kates föräldrar hade klarat av att ta in detta sadistiska maktspel och bryta sig loss utan var kvar i sina hjälplösa roller. Kaka söker maka och i detta fallet så blev det en katastrof. Mycket av Kates föräldrars frustration hade gått ut över Kate som varken fick tillräckligt med kärlek eller materiell omtanke. Att gå till skolan var en plåga. Själva promenerandet, 4km en väg var ju tungt i sig men att sedan mötas av mobbande klasskamrater från dag ett var rent smärtsamt. Läraren, som kallades för Rappan, såg vad som hände men var ledande i den psykologiska mobbingen som gjorde att många klasskamrater kände att Kate inte var någon som behövde respekteras överhuvudtaget. Rappan visste att Kate inte hade några föräldrar med som kunde eller vågade ta tag i saken. Kate pluggade så gott hon kunde men fröken satte i system, att varje gång Kate räckte upp handen för att svara på en fråga, så ignorerade hon henne och gav frågan till någon annan. Men de gångerna Kate inte räckte upp handen då fick hon frågan direkt. När Kate inte kunde svara så tittade Rappan på de andra eleverna i klassrummet och skakade bekymmersamt på huvudet. Hennes psykologiska spel kom ständigt i olika uppfinningsrika varianter och höll på i åratal. Droppen kom när det såldes ”Rör inte min kompis” märken. Kate som aldrig fick en krona i onödan hemifrån fick naturligtvis inte köpa märket och då hade klasskamraterna och fröken bevis på att hon inte bara var dålig i skolan utan dessutom rasist. Kate var 11 år och visste inte ens vad rasist betydde. Hon hade tjatat om att få märket hemma men det hade blivit blankt nej. Barn ska inte behöva säga det självklara, dvs att de inte är rasister, menade de hemma och sparade på så sätt sina surt förvärvade slantar till något mer användbart. Kate kände det som att hennes röst inte blev hörd någonstans och hon kände sig manipulerad. Hon utvecklade social fobi och hade ångest vilket ledde till att hon gick omkring med ett ständigt stresspåslag. Hon kände sig fattig – både emotionellt och materiellt och blev besatt av alla saker hon inte fick lov att köpa. Hon sneglade avundsjukt på tjejerna i klassen med de stora Niveaburkarna som gjorde läpparna krämigt vita, deras 501:or som satt perfekt och var modernt uppvikta inåt, Jane Hellen håren som doftade fräscht och ögonfransarna som var ihopklibbade av ljusblå mascara. Allt nekades hon hemma med förevändningen att de inte hade några pengar. Hon drömde om finare kläder, Rubik’s Cube, metallfjädern som kunde ta sig ner för en trappa, LP-skivor, en rosa Crescent med bockstyre eller att få se på TV serien “V”. Hur förklarar man för sina mobbare att man inte är rasist, tänkte Kate. Det är ju som att springa runt och hävda att man inte är en mördare. När drevet börjat gå så är man ju redan stämplad. Uppdraget att börja förklara sig är ju liksom redan kört från början. Haram. Kates röst tystnade mer och mer fast ibland gjorde hon uppror genom att göra läraren förbannad med knepiga frågor som satte henne på plats eller ifrågasatte klasskamraterna som med sina anti-rasistmärken gärna fortsatte mobba handikappade eller skrek rasistramsor hämningslöst ute på skolgården. Hon tyckte dom alla var hycklare och kände sig mer och mer avskärmad. Hopplösheten följde henne vart hon än gick. Ofta gick hon till mormor efter skolan. Det var ingenting som hade arrangerats av Kates föräldrar så mormor blev mer och mer irriterad på att ett av hennes barnbarn började dyka upp oanmäld varje dag. Då brukade fönstret stå på vid gavel även om det var minusgrader ute. Det fullkomligt stank av oljefärg och terpentin från det stora målarstaffliet som stod som en massiv sköld framför henne i hallen. Den fräna lukten tillsammans med den uteblivna kramen gjorde att Kate började känns sig mer och mer som en börda. Visst fick hon alltid en frasig fralla med smör på men hungern rev alltid i magen. Mormor var i alla fall mer teknologiskt uppdaterad än Kates föräldrar så här passade hon på att titta på MTV, Dallas eller Fame. Ofta spelade de Yatzy eller ”finns i sjön” men allra helst hade Kate viljat prata om sin situation eller äta så hon blev mätt. 

Det började kännas kvavt inne i tågkupen. Kate reste sig upp och öppnade fönstret för att få in lite syre. Herregud dessa minnen gör mig ju inte på något vidare festshumör tänkte hon. Hon kilade över till cafevagnen och beställde en kaffe och en Coca-Cola. När hon kom tillbaka hade den friska luften från det öppna fönstret gjort att temperaturen sjunkit några grader och det kändes genast mer behagligt. Hon slog sig ner i sätet medan hon försiktigt satte läsken och pappersmuggen med kaffe på bordet framför sig. Tåget rusade vidare och det gjorde även Kates tankar. Hon fortsatte fundera på hennes komplexa relation till Bello och tiden då de gick på högstadiet.

Bello hade börjat i Kates klass i åttan, trots att hennes familj hade gjort allt i sin makt för att Bello skulle slippa hamna just i samma klass som Kate. Gruppdynamiken bland tjejerna i klassen hade förändrats direkt. Bello blev snabbt en ledarfigur och kunde då mer i detalj förklara för alla som villigt lyssnade hur det stod till med Kate och hennes världsfrånvända familj. Bello visste precis vilken makt hon hade och behövde inte bekymra sig med att ens hälsa på Kate när hon kom till skolan. Kates pappa Tom var inte viktig i hennes ögon. Han hade växt upp som föräldralös unge i farfar Haralds lilla arrendestuga och alla, Bello inkluderat, visste att Toms existens bara var ett misstag. Hans mor hade som ogift träffat en romantisk men också väldigt berusad sjöman från grannkommunen och råkat bli gravid i alldeles för ung ålder. Hon riskerade att dra skam över hela familjen och enda räddningen hade varit att hennes egen mor, i sin tur, hade tagit hand om oäktingen. Tom var och förblev därför en ständig påminnelse av det tragiska misstaget och hela hans uppenbarelse var en skamfläck för familjen. Det hade gjort honom till ett tacksamt offer, både i torpet där han växte upp och samhället i övrigt. Hans unga mor kände säkert av pressen och undvek kanske själv att bli trakasserad av hennes syster Rita genom att själv börja mobba och öppet visa förakt mot sin egna son när hon kom hem på besök. Eller var det bara så att hon helt enkelt inte tyckte om honom? Hatet mot Tom fullkomligt frodades i det lilla arrendetorpet. Toms mormor försökte ta hand om honom så gott hon kunde men arbetet på Haralds gård var tungt för en fembarnsmor som dessutom hade fått en oäkting på halsen. Moster Rita var den som verkligen stack ut. Hon fullkomligt avskydde Tom. Var kom detta ohämmade, djävulska hat ifrån? Ett slags primalt rovdjursbeteende som väcktes till liv när hon såg att Tom var både försvarslös och utsatt. När allt hat Rita bar inom sig fick utlopp mot Tom så fanns det inga spärrar. Det var ren ondska. När man som försvarslöst barn utsätts för fysiskt våld, ibland av sexuell karaktär, gaslightande, hånskratt och manipulation då händer något. Man går sönder. För all framtid. Man tappar tron på att det faktiskt finns goda människor överhuvudtaget. För om ingen handgripligen hjälper till och visar att det här beteendet inte är okej, då blir ju vittnena onda i offrets ögon också. Att växa upp som oäkta barn i Sverige för bara några generationer sedan kunde vara förödande, det var Kates pappa Tom ett vittne på. Tyvärr slutade inte hatet från dessa människor bara för att de växte upp och flyttade hemifrån. Hatet fanns kvar hos Rita även i vuxen ålder och rörde sig inom henne likt hotfull lava. Hon blev ännu farligare. Hatet tog mera subtila uttryck, ofta i form av att baktala eller sprida rykten i det lilla samhället. Att detta kunde hända Kates pappa bara för att han var oäkting i det utåt sett moderna, jämlika Sverige, fanns det få som kunde förstå. Att föraktet faktiskt kan leva vidare i generationer, är det ännu färre som kan greppa.

Under skoltiden visste Bello om hela, eller i varje fall delar, av den mörka historien om Kates pappa och hon verkade vara tillfreds med sitt psykologiska övertag. Hon var dessutom god vän med Emrik som var son till Rita “den förskräcklige”. Gick Emrik omkring med samma hat mot Kate som hans mamma Rita kände för Kates pappa? Gick Bello omkring och kände sig överlägsen Kate för att Kates pappa hade växt upp som oäkting på hennes farfar Haralds ägor? Kate anade att det var så men kunde ändå inte riktigt ta det till sig. Vi lever väl iallafall i ett jämställt land, inte i ett medeltida klassamhälle, tänkte hon. Men att Bello gillade makt blev ändå mer och mer öppenbart. Hon älskade att komma till skolan direkt från stallet med ridstövlarna på. Det var en tydlig markering där hon fick visa att hon och hennes familj var märkvärdigare än gemene man. Hon kom ju trots allt från bygdens mäktigaste gård. Kate kunde inte förbise de osmakliga associationerna ridstövlarna genererade. Längre in under terminens gång anspelade Bello ofta på hennes och Kates ojämna maktbalans genom att mästra eller prata bakom ryggen. Bellos ord var lag och ute i rökrutan räckte det med att Kate öppnade munnen så blev allt hon sa bemött med kritik. Bello tystade henne ofta med nedvärderande kommentarer och visste hur allt låg till i Kates huvud och lät andra veta att Kate egentligen var avundsjuk på Bello och hela hennes familj. Deras pengar. Deras Hus. Deras mark. Ders makt. Deras korvar. Kate struntade i Bello och förstod inte varför varje samtal måste vara byggt på att visa sin överlägsenhet men Bello var som en stressad förman som höll på att tappa kontrollen över sin produktion och sina arbetare. Som att Kate skulle stjäla hennes hästar eller göra inbrott på hennes fina gård. Kate vägrade underkuva sig och antog rollen som klassens provokatör men viftades effektivt bort genom att Bello och två av hennes vapendragare – John och Matte – började kalla henne för rasist. Det var ett effektivt sätt att tysta någon som hade börjat ifrågasatta mobbarnas maktställning i klassen. Att John och Matte bara något år innan, inte helt olikt sadisterna “Jack och Roger” i Flugornas Herre, hade spridit skräck bland skolans svagare elever genom att uppföra sig som vildar, förstöra mopeder och cyklar, stjäla pengar, mobba, göra aggressiva utfall, förnedra och attackera elever fysiskt i korridorerna och sjunga sånger som borde fällt dem för hets mot folkgrupp, ville de helst bara glömma. Faktum var att deras skamliga beteende blev en riktig börda då de i nian plötsligt ville ändra sina identiteter 180 grader och bli mer konstnärliga och humanitära i sin framtoning. Då blev deras tidigare liv en pinsam Akilleshäl som med alla medel måste döljas. Deras historia som mobbare hörde inte hemma i ett civiliserat samhälle och de insåg till sin förskräckelse att det kunde vändas mot dem om de inte gjorde något åt saken. Inte genom att bli genuint ödmjuka människor förstås, utan lösningen var att kamouflera sina sadistiska sidor, dölja sina inre alter egon – “Jack och Roger” – och börja peka finger mot någon som var svagare. Det var det effektiva sättet att tysta någon som kunde avslöja deras själsliga mörker. Likt odjur på en öde ö. Starkast vinner. Det fanns det inga regler eller lagar som kunde stoppa “Jack och Roger”. Det var hög tid att göra sig av med potentiella hot innan det var dags att börja på det det mer civiliserade gymnasiet inne i stan. John och Matte började baktala och sprida lögner i ett slags förebyggande syfte innan de själva skulle kunna bli ifrågasatta. Förneka och projicera. Eftersom Kate på senare tid hade blivit lite för obekväm i deras ögon så var hon ett direkt hot och de började sprida ryktet om rasist – vilket inte var sant. Det var det fulaste man kunde vara och de visste att ordet var lika förödande som att göra upp eld på en uttorkad sommaräng en blåsig högsommardag. Lika effektivt som att kalla någon för trollkona under medeltiden. Deras sluga propagandamaskin var omöjlig att stoppa. Detta trots att många visste att Kate kände mer samhörighet med människor från andra kulturer och att hon gång på gång hade deklarerat att hon mycket hellre ville bo i en invandrartät förort istället för det vita, kyliga medelklassamhället hon hade tvingats växa upp i. Hon hade redan under tidiga år känt att hon inte hörde hemma här. Det fanns verkligt farliga nynazister med vidriga åsikter i Sverige under samma tid men att rikta sitt hat mot dem var inte alls lika intressant. Istället var de ute efter en chanslös syndabock och just där och då passade Kate in som handen i handsken. Hennes försvar var totalt verkningslöst och vad hon än sa viftade hennes åsikter bort. Hennes mobbare framstod mer och mer som medlemmar i en enväldig trolldomskommission och Kate visste plötsligt att hon var lika chanslös som Elin i Horsnäs. Deras ord var lag och Kate var en ständigt måltavla för folks åsikter vid det här laget. När hon färgade håret kolsvart och hade rött läppstift blev hon kallad för hora. Utåt sett orkade hon inte bry sig längre utan blev ännu mer provokativ för att dölja att hon innerst inne var sårad och vägrade se sig själv som ett offer. Under den här tiden blev Kate mer och mer introvert och samtidigt väldigt intresserad av historia – speciellt masspsykosen och häxhysterin som rådde i många länder under medeltiden. Hon lånade alla böcker hon kom över i ämnet på Stadsbiblioteket och när hon kom hem tände hon stearinljus inne på sitt rum, drack Earl Gray med mjölk och socker och plöjde sida upp och sida ner. Hon var fascinerad och förfärad över hur en lynchstämning så lätt kunde byggas upp hur mycket hat som verkade ligga och pyra i många människor när de gick samman i grupp eller när de var övertygade om att de hade rätt. Kan individers individuella godhet förvandlas till någonting ont och skadligt när gruppen blir för stark? Ibland fick hon syner och kunde bokstavligen se hur människors konturer i hennes omgivning suddades ut och hur deras själar förvandlades till en suddig reinkarnation från århundraden tillbaka. Ont och gott. Gud och satan. Vi och dom. “Godhet” och (“godness” på engelska) kommer ju från ordet Gud. Då måste ju en homogen grupp bestående av snälla, generösa, gudstrogna människor vara en god grupp. Eller? Lever vi om historien om och om igen, fast i olika format och kontexter? Tills vi lär oss. Det borde ha varit en skrämmande tanke men för Kate ingav det hopp och mening. Kanske blir det bättre i nästa liv?

Kate smuttade försiktigt på kaffet inne i tågkupén och njöt på något märkligt vis av smaken trots att det hade en lite bitter eftersmak. Tåget krängde plötsligt till och tutade intensivt innan det åkte in i en lång tunnel. I samma stund drog hon sig till minnes en av de sista SO-lektionerna under slutet av högstadiet. En av Kates klasskompisar, “Milisen” som han slagfärdigt kallades, hade då vid ett tillfälle vänt sig om och stirrat hatiskt mot Kate och frågat henne med överlägsen stämma:

-Det är väl din pappa som är rasist va?

Tystnaden i klassen hade blivit monumental. Alla satt som fastfrusna i sina stolar och stirrade på Kate som nästan tappade andan. Hur kom det sig att hennes pappa kom på tal. Vad har han med denna SO-lektionen att göra? Milisen hade väl aldrig någonsin pratat med Tom? Vad hade hon för anledning att känna sådant hat mot Kates pappa att hon tog i med sådana anklagelser? Så det var alltså detta allting handlade om. Det var ju det hon hade känt på sig under alla år. Kate mådde illa. Det var inte bara Bello som hade känt sig överlägsen. För vad exakt ville Milisen ha sagt genom att blanda in Kates pappa? Påminna alla i klassen om det som alla i det lilla samhället redan visste men ingen hade velat säga rakt ut. Att Kate kom från en så obetydlig oäkting att ingen någonsin hade behövt respektera honom. Att hon hade en far som var så oönskad att till och med hans egna mor och släkt inte ville veta av honom från dagen han blev till. Så oönskad att Kates farmor ofta gömde sig ute på stan när hon såg sitt barnbarn komma gående mot henne. Att hon hade en far som tack vare sin svåra bandom blivit så hatisk mot allt och alla att det inte ens var värt att visa honom ett uns av respekt längre. Att Kate automatiskt blev en looser och inte heller önskvärd. Hon störde med sin blotta närvaro. Att hon var ett simpelt barrträd i den homogent vackra ekdungen som klassen annars hade varit. Eller? Så på ett ögonblick gick allt upp för Kate. Det var alltså på grund av hennes rötter, hennes pappa, som Milisen helt obehindrat hade gått omkring och kallat Kate för dum och korkad genom hela skoltiden utan att bli tillsagd av lärarna en enda gång. Självklart måste Milisens föräldrar, ja, alla hennes klasskompisars föräldrar, ha berättat för sina barn om Kates familj från dag ett i skolan. Berättat om pappa Toms uppväxt, oäktingen i den fallfärdiga arrendestugan på Korv-Haralds ägor som det förmodligen inte skulle bli någonting av. Rummet snurrade och när Kate tittade ner under sin bänk kunde hon inte ta blicken från sina smutsiga skor. Några lerfläckar var fortfarande fuktiga efter den långa skogspromenaden till skolan och när hon tittade lite högre upp, precis där skosnörena började, hade ett litet, litet granbarr etsat sig fast. Frågan var ställd av Milisen men det var någon annan som hade planterat iden i hennes huvud. Kate tittade Milisen rakt in i ögonen och sa med stadig röst:

– Är det du eller din pappa som ställer den frågan?

Efter Kates retoriska motfråga såg Milisen helt chockad ut och gapade med vidöppen mun. Efter en lång tystnad klappade SO-läraren plötsligt ihop händerna och avbröt lektionen. Nej ungar, jag tror ni kan sluta tidigare idag.

I klassen var det förmodligen bara Milisen och Kate som visste om att Milisens far länge hade velat köpa en bit eftertraktad sjötomt av Kates familj. Efter att ha gått och suktat runt deras hus i flera år hade han en dag sprungit efter Kates pappa nere på det lokala köpcentret. Klädd i beige rock och läderhandskar hade hade han likt en otäck gam inväntat Tom som nu var ett döende byte. I varje fall ekonomiskt. Efter några stela meningsutbyten hade Milisens far slängt ur sig ett förnedrande skambud. Kates pappa borde vara riktigt mör vid det här laget och det var läge nu. Tom skulle högst sannolikt tvingas sälja både hus och mark inom en snar framtid, i varje fall om lågkonjunkturen skulle hålla i sig. Hela Sverige hade gått in i en djup recession och boräntan hade för dagen stigit till chockerande 8,9 procent men Tom sa, till hans stora förtret blankt nej. Han skulle minsann inte sälja en millimeter mark, inte så mycket som ett grässtrå, till en rik sprätt med den översittarattityden. Det var skamligt att försöka göra ett ekonomiskt klipp när han visste att Kates familj hade brist på pengar och kämpade för att behålla huset under denna exceptionellt svåra tid. Tom var kanske fattig men hans stolthet gick inte att tumma på. -Då skänker jag hellre bort tomten – till vem som helst! svor han när familjen satt samlad senare på kvällen. Kate kunde tillfälligt pusta ut.

Hon hade alltid tyckt att Milisens pappa var läskig. Under mellanstadiet hade han alltid med sig sin privata videokamera på klassfesterna och filmade eleverna när de lekte eller skulle ha någon slags presentation inför klassen. Kate ville inte vara med men Rappan påpekade alltid högt inför alla att det var Kate som det var fel på när hon var den enda av eleverna som protesterade och inte ville vara med på film. Rappan tyckte att alla elever skulle ställa upp och vara med. Det var sent 80-tal och videokamera i skolan kändes nytt och fräscht. Kates ogillande ansågs vara gammeldags konstigt och blev ännu en anledning till att retas. På kvällarna kunde Kate ligga vaken och fantisera om videofilmerna som Milisens pappa hade på alla barnen i klassen. Skulle han göra en kopia till alla som present en dag eller satt han med Milisen på lördagkvällarna och kollade på filmerna, kommenterade och kanske skrattade ihop medan de åt nypoppade popcorn? Kates familj hade ändå ingen videobandspelare vad spelade det då för roll. Men att hela konceptet var sjukt och det var det ingen som reagerade på. Istället var det Kate som ansågs motvalls och konstig.

Upplevelserna i grundskolan gjorde att Kate började nära en dröm om att flytta utomlands så fort skolan var slut och ägna sitt liv åt att göra skillnad på riktigt. Jobba med yttrandefrihetsfrågor. Bekämpa fattigdom på global nivå och kanske börja jobba för UNDP eller UNICEF. Hon hade känt av klassamhällets baksida högst påtagligt och stod inte ut med rika skolkamrater som bara verkade låtsas värna om de svaga i samhället medan de till vardags levde tryggt i sina homogent vita villakvarter och i praktiken avskydde eller till och med föraktade allt som var annorlunda. Många sa de rätta sakerna till läraren på lektionen men i konkreta handlingar förödmjukade de utsatta elever i skolkorridorerna dagligen. I deras blickar. I deras subtila gester. Genom att vända ryggen till. Det räckte med att inte ha tillräckligt med pengar, att ha en talavvikelse, att vara för kort, att vara för lång, att inte ha den goda smaken att äga en Zalomonryggsäck, att ha fel frisyr, att föräldrarna körde en gammal rostig bil eller att bära ett annat jeansmärke än Levi’s för att man skulle ligga i riskzonen. Att vara anti-rasist var en bra början men det krävs mycket mer än så för att bli en genuint god människa, tänkte Kate. Det var några av hennes klasskamrater levande bevis på. Hon tyckte mobbarna var falska och kom med tomma ord som klingade falskt. Som att ge allmosor och ringa upp lokalpressen samtidigt så de kunde dokumentera den generösa gåvan på sin förstasida. I ett rättvist, jämlikt samhälle ska alla människor respekteras och få samma möjligheter tänkte Kate men hon såg bara osynliga hierarkier, både i skolan och samhället i övrigt, som var byggda på vem som hade ädlast familjeträd eller mest pengar och sociala kontakter. En ståtlig hundraårig ek går ju inte att jämföra med en krokig gran, angripen av häxkvastrost, eller hur? Ingen förstod eller ville förstå hennes budskap och hon förblev ett hot. Haram. Hon var obekväm och störde ordningen. På lektionerna drömde Kate mest om att ha hämningslöst sex med den coola killen som kom till somarkollot varje sommar, snygga macho killar som körde motorcykel och gjorde lägereld vid sjön där hon bodde, människor som hade en humor som inte gick ut på att vara elak. Var fanns dom undrade hon. I skolan var många strebertyper som fokuserade på pengar, aktieportföljer och vem som hade dyrast sommarställe. Sjukt ointressant tyckte Kate. Men pengar verkade vara allt och de som suktade och ville vara vän med den präktige Bello till exempel, förstod att det gällde att stryka henne medhårs. Berömma hennes nyputsade ridstövlar, säga att hon sjöng vackert fast det klingade falskt, lugna henne när hon blev upprörd, berömma Barbour jackans utmärkta kvalitet, bli imponerad när hon skröt obehindrat om sig själv. Kate hade aldrig vett på att göra det och även om hon hade försökt så hade det inte fungerat. Kate var precis som sin pappa ett oviktigt fattighjon utan talan i Bellos ögon. Bello däremot, hon spelade i en helt annan dimension. Kejsarens nya kläder och megalomani existerar tydligen i allra högsta grad vill Kate bara bara skrika till henne, men förblev tyst och höll god min.

Tåget närmade sig slutstationen och började sakta in. Kate var helt utmattad efter att ha suttit och tänkt på sin uppväxt under hela resan. Hon tog fram en liten fickspegel ur väskan och fixade till håret. Hon hoppades och önskade innerligt att denna inbjudan från Bello kunde sätta punkt på allt tråkigt som varit. Kanske var inbjudan till kalaset till och med början på en ny fin vänskap. Man kunde alltid hoppas.

Astrologen

Utkast: Kates mamma hade alltid varit intresserad av astrologi. Böcker och kartor låg framme på köksbordet hela tiden men det var egentligen mest på hobbynivå. Men så plötsligt en dag hade hon bestämt att hela familjen, Kate och hennes bror inkluderade, skulle få sina horoskop tolkade av en professionell astrolog inne i stan. Kates mamma hade hört om honom ryktesvägen eftersom han på kort tid hade blivit lite av en guru i den spirituella undre världen. En kväll efter jobbet kom hon hem med fyra inplastade kartor och fyra tillhörande kasettband där den mystiske astrologen hade spelat in sina tolkningar. I vanliga fall brukade han inte ställa några horoskop till barn hade han sagt men han hade varit snäll och gjort ett undantag för Kates mamma som fått lova honom att hennes barn inte skulle få lyssna på tolkningarna innan de hade fyllt sexton. Den stränga förmaningen gjorde att spänningen steg till bristningsgränsen. Kassettbandet lades in en låda men kartan fick Kate lov att se. Kate studerade den och kunde inte sluta fascineras och tänka på att stjärnorna och universum faktisk skulle kunna påverka oss människor. Hon tyckte inte det kändes främmande – det kändes logiskt. Månen och solen vars dragningskraft kan påverka tidvattnet måste ju påverka oss människor också. Och självklart borde då också de andra stjärnorna och planeterna ha en inverkan. Vi hänger ju alla ihop. Vi kommer från samma ursprungskälla miljontals år tillbaka. Det är bara energin som skiftar form. Känslan av att vi alla har levt tidigare liv och att vi hela tiden växer och lär oss saker på en själslig, undermedveten nivå blev övertygande inom henne. Kate blev mer och mer intresserad av astrologi och lånade sin mammas böcker så ofta hon kunde och lusläste dem om och om igen. Det var med den enkla varianten av astrologi som hon började lära sig grunderna om soltecknets betydelse och månens inverkan i kartan. Men det var framförallt kärlekshoroskopen som fångade hennes intresse…

Bästisar

Utkast: Kate och Lisen springer på varandra i samband med en friluftsdag och de blir genast bästa kompisar. De går på olika skolor i samma lilla samhälle och det gör deras vänskap ännu mer intressant och spännande. Kate ser upp till Lisen som verkligen har allt i Kates ögon. Hon är rolig, snäll, intresserad och spännande. I sina vita Reebook sneakers, tjocka USA-strumpor och gröna Cliftonjacka är hon rena modemiraklet i jämförelse med Kate. Lisen är otroligt generös och Kate får ofta låna några klädesplagg så hon inte ser alltför bedrövlig ut i jämförelse. När Kate kommer till skolan i Lisens kläder så står de mobbande klasskompisarna och gapar av förvåning. Avundsjuka? På lektionerna skriver Kate långa handskrivna brev till Lisen och Lisen gör likadant till Kate. De pratar i telefon i timmar och pratar om killar de är kära i. Kate är kär i Anders men Lisen tycker att hon ska bli tillsammans med hennes storebror Johannes istället. Det kändes lite svårt att berätta för Lisen att hon inte hade några känslor för hennes bror men Kate spelade med så gott det gick. På sin lediga tid så gör de allt tillsammans – åker till Lisens sommarställe, badar i hennes pool, går på disco, åker moped och hänger med killar. Emrik, hans syster Carin och deras mamma Rita får fullständig panik. Kate – den loosern – hade ingen rätt att umgås med Lisen. Lisen var deras kompis. Det var sandlådenivå och Kate kände av de hatiska vibbarna direkt. Det var naturligtvis ett osynligt regelbrott att umgås med Lisen men eftersom de kom så bra överens och hade så kul ihop gick deras vänskap inte att stoppa. Emrik och Carin gjorde det outhärdligt för Kate under denna tid men det var ett känsligt ämne att ta upp. Det var svårt att berätta för Lisen, som säkert redan visste hur allt låg till med Kates pappa, men de låtsades som ingenting. Det var för skamligt att berätta vilka oerhört negativa krafter det låg i att hennes pappa var oäkting. Hon hade ofta hört skräckhistorier från hans barndom men ville så gärna tro att det inte gällde henne överhuvudtaget, att hon var frikopplad från hans mörka historia. Kate var en egen självständig person och hon växte i varje fall inte upp som oäkting i torpet på Haralds gård på 40-talet. Det var 80-tal, hon ville leva och hon var fri!

Kate hör hur Emrik pratar bakom hennes rygg och han tar alltid upp hennes pappa Tom inför andra. Han gör narr av honom och frågar ständigt retoriskt vad Kates pappa jobbar med fast han visste att han mådde psykiskt dåligt och var arbetslös under den perioden. Kate mådde illa av frågan och undrade alltid varför hennes pappa kom på tal varenda gång de råkade ses. Det var naturligtvis Emriks maktspråk som han hade ärvt av sin mor Rita. Han fullkomligt älskade att göra sig överlägsen Kate genom att börja prata om hennes pappa.

Lisen börjar visa sin makt med små markeringar som gör att Kate blir mer och mer osäker. Kate börjar märka att saker hon sagt i förtroende inte stannar dem mellan. Speciellt gillar Lisen att prata bakom Kates rygg till bland annat Emrik som hon vet gärna sprider allt vidare. Lisen kritiserar bland annat Kates push-up BH och tycker att hon ska Kate ska ha en sport-BH istället. Talar om för alla hon känner att Kate egentligen har väldigt små bröst och att det bara är push-up BH-n som gör att de ser lite större ut. Börjar kontrollera vilka killar Kate ska träffa. Gillar inte Danny eller någon annan som Kate träffar och visar elaka och avvisande tendenser mot speciellt Danny. Kate blir som en skugga och följer bara efter Lisen medan hennes ryktesspridningen bara blir värre och värre.

Mopedolyckan – en paranormal varning

Utkast: Kate krockar med Lisens moped och hela maktbalansen rubbas. Lisen börjar bete sig helt maktfullkomligt och kan inte förlåta. Lisen får ett ännu större psykologiskt övertag, bland annat med hjälp av Emrik och Bello.

Kate frågade Bello rakt ut om hon visste vem som hade kört på henne med motorcykel och Bello svarade överlägset att det visste hon men hon skulle inte tala om det för Kate eftersom hon var bättre kompis med han som hade kört på henne än med Kate…

Efter mopedolyckan så blir Lisen istället bästa vän med Hella och de två blir subtilt elaka mot Kate som inte har den psykologiska kraften att ta sig ur denna toxic relationship.

Baktalande och ryktesspridningen som Lisen håller på med blir värre och värre. Sprider falska rykten om att Kate skulle ha HIV. Mer och mer kompisar och killar tar avstånd från Kate som nu börjar bli osäker och paranoid på allvar. Hon har ingen kraft eller nätverk som gör att hon kan ta sig ur “vänskapen”. Blir en skugga av sitt forna jag.

Kate och Danny

Flytten

Utkast: Kate lämnar sin fina lägenhet inne i stan för att flytta ihop med Danny. De hade inte setts på några år men han hade ringt och bett att de skulle göra ett nytt försök. Danny tigger och ber att Kate ska flytta in till honom för han vill inte flytta till stan. Han hade fått problem med droger och han behövde Kates hjälp att komma tillrätta med sitt liv. Danny menade att Kate var den enda som kunde få honom på rätt väg. Visst var hon glad åt flytten men det kändes ändå inte riktigt bra. Danny hade inte sagt några fina ord till henne överhuvudtaget. Han hade inte sagt att han älskade henne, bara att han behövde hjälp. Skulle hon flytta ihop med honom och få någon slags mammaroll? Hela samtalet med Danny och upplägget kändes så sjukt oattraktivt. Kate hade flyttat till stan, varit utomlands och jobbat flera svängar och sett sig runt om i världen lite grann. Nu hade hon till och med lyckats skaffa en hyreslägenhet på en av stans bästa adresser. Hon ville inte flytta tillbaka till sin hemort där Danny verkade ha stagnerat fullständigt. Vad hade han gjort sedan de gick ut gymnasiet egentligen? Förutom att knarka. Han betedde sig inte som vanligt och hon kände inte samma pirrande känsla som hon brukade göra när hon såg honom. Hon ville så gärna att det skulle vara som förr men det var det inte. Danny gick ofta över till sin kompis Dread som bodde tvärs över gatan och Kate tyckte det var skönt. Hon föredrog att vara ensam och plugga för att få upp sina betyg på komvux. Hon tyckte dessutom att det var obehagligt att ligga bredvid honom på nätterna eftersom han svettades så extremt att sängen blev helt genomvåt. Danny sa att det berodde på att drogerna höll på att gå ur kroppen och Kate trodde honom och antog att han var på rätt väg. Men det gick inte att komma ifrån, allt runt Danny började kännas riktigt sunkigt.

Emrik kom ofta förbi och intresserade sig mycket för Danny vid den här tiden. Kate insåg att det bara var ett spel. Han var alltid på jakt efter nytt skvaller och Kate anade tidigt att han bara låtsades vara vän med Danny. Hans mamma Rita hade genom alla år mobbat och baktalat Kates pappa för att han var oäkting i deras familj, så Kate hade mycket svårt att tro att hennes son Emrik var ute i något vänligt ärende när det gällde Danny, som dessutom hade fått drogproblem. Kate försökte gång på gång påtala för Danny att han inte kan lita på Emrik men då blev han sur och undrade vad det var för fel på Kate istället.

– Men förstår du inte? sa Kate. Om Emriks mamma Rita och hennes systrar, inklusive min pappas egna mor, har varit elak mot min pappa sedan typ dagen han föddes, varför skulle Emrik, efter alla dessa år, helt plötsligt vilja umgås med oss? Märker du inte vad övertrevlig och nyfiken han är? Emrik hatar mig Danny och samlar på information och skvaller och sedan gör han precis som han vill – vrider och vänder på det till sin fördel. Han har gjort det i åratal och han kommer inte sluta. Emrik älskar att skvallra. Information är makt i hans värld. Så fungerar det tyvärr, sa Kate uppgivet. Men Danny vägrade att lyssna på Kates vädjan och fortsatte tro han hade hittat en ny bästa vän i Emrik.

Kate kände sig frustrerad och ångrade många gånger att hon hade flyttat ihop med Danny. Hon hade, precis som befarat, blivit en extramamma. Dessutom störde Emrik med sin ständiga närvaro. Det kändes som hon levde i en slags medeltida hederskultur där han var den skvallrande kusinen som sprang till tjocka släkten och ljög ihop saker, ja vad som helst som fick honom att se präktig, viktig, perfekt ut i jämförelse med Kate. Förskjutning, isolering och kontroll var allt den sidan av släkten hade sysslat med genom alla år för att markera sitt sociala anseende sharaf i det lilla samhället. Gode gud ta mig här ifrån, tänkte hon många gånger, men visste inte hur det skulle ske.

Here’s Danny!

Utkast: Telefonen ringde sent på kvällen och Kate som satt närmast hoppade till av den höga signalen. Danny stod i köksvrån i deras lilla etta för att göra kvällsmat och kikade ut genom dörröppningen. De tittade på varandra en stund. De hade bestämt sig för att ha en mysig hemmakväll tillsammans så kanske skulle de strunta i att ta samtalet överhuvudtaget. Signalerna från bakelittelefonen som stod på nattduksbordet ringde gällt och intensivt. Tillslut beslöt de sig för att svara. Kate lyfte den tunga luren.

-Hej det är Kate!

-Hej det är Lisen. Är allt bra? Jag tänkte höra om du ville följa med ut. Vi kunde gå till Völunda Bar & Kök.

-Javisst, kul! klämde Kate fram, fast hon mycket hellre hade velat stanna hemma.

-Ta med Danny också. Det skulle vara kanon om han följde med.

-Okej, vi syns utanför baren klockan elva.

Kate och Danny tittade på varandra med menande blickar. Där rök den hemmakvällen. Okej det kan bli kul ändå tänkte Kate medan hon snabbt tog av sig tröjan och jeansen. På väg in i duschen tänkte hon på samtalet med Lisen. Vad märklig hon hade låtit. Som att hon hade bråttom eller nåt. Hon brukade aldrig gå någonstans ut utan sin pojkvän Larz men han skulle tydligen inte med den här gången. Dessutom hade hon sagt att det vore roligt om Danny följde med. Det var något som inte stämde. Kate visste att Lisen fullkomligt avskydde Danny så varför hade hon varit så noga med att han skulle följa med.

Danny skulle också göra iordning sig men Kate märkte att han började bli nervös. Han följde med in i badrummet men istället för att duscha så började han röra sig rastlöst och det såg ut som han funderade på något. Han började gå över golvet fram och tillbaka. Visst, han hade ju knappt rest utanför kommungränsen sedan gymnasiet men Kate kunde aldrig ana att det var så här illa. Medan hon schamponerade håret och tvålade in sig såg hon genom den immiga glasdörren hur Danny stannade av mitt i ett steg. Han tog tag i handfatet med båda händerna och synade sig själv i spegeln under den spretiga luggen. Det såg konstigt ut. Som att han dividerade eller pratade med sig själv. Tillslut vände han sig mot Kate

-Du jag pallar inte detta. Jag behöver något för att lugna ner mig. Jag går och köper ett par öl.

Han gick ut i kvällen. Kate sköljde av allt skum från kroppen och såg hur det löstes upp och gled ner i golvbrunnen. Hon funderade på Danny. Vad var det för fel på honom. Hans ansikte hade blivit så blekt och glåmigt den senaste tiden. Så sjukt nervös kan han ju inte bli av att åka in till stan och träffa Lisen. Han hade nämnt en gång att han tyckte det var jobbigt att prata inför stora grupper i skolan och det hade hon inga problem att relatera till. Kate tyckte också det var jobbigt med stora folksamlingar och hon hade också dåligt självförtroende i sådana sammanhang, men det här beteendet var mycket svårare att förstå sig på. Kanske är det extra svår social fobi han lider av tänkte Kate medan hon torkade sig och virade in håret i en stor handduk.

Hon gillade inte sin nya situation hemma hos Danny. Hon litade inte riktigt på honom och hon gick ständigt med olustiga känslor att han egentligen pratade illa om henne när han var hos sina kompisar. Hur har jag hamnat i en sån här märklig situation tänkte hon och försökte rannsaka sig själv. Tänk om han var tillsammans med mig och samtidigt pratade illa om mig, ja i så fall är han ju bara inte klok. Då hade han väl gjort slut, dividerade hon med sig själv. Fast det var exakt samma känsla hon hade med Lisen också. Hon visste att Lisen pratade illa bakom hennes rygg, ändå hade hon sagt ja till att gå ut med henne ikväll. Hon hade till och med känt sig smickrad över att Lisen så gärna ville att Danny skulle med. Kate kunde inte reda ut hur hon skulle förhålla sig till de två personerna som utåt sett stod henne närmast. Hon hade inte så många vänner att välja på och hon orkade inte skaffa nya för tillfället heller. I så fall hade hon behövt ett bättre självförtroende och dessutom är det inte så vanligt att man säger hejdå till alla man känner och startar upp ett nytt liv någon annanstans. Någonting måste ske för att komma ur detta moment 22. Pluggandet på Komvux var en bra start tyckte hon, längre än så kunde hon ändå inte planera. Kate gick ut ur badrummet och satte på sig nya underkläder medan hon tittade längtansfullt mot sängen. Hon hade mycket hellre stannat hemma och gosat med Danny. Varför hade han inte kommit tillbaka. Varför dröjer han så länge, affären ligger ju precis runt hörnet och vi måste åka snart. Hon öppnade dörren till den lilla garderoben som stod i hallen. Den gapade tomt på kläder och hon insåg att valmöjligheterna var i stort sett obefintliga. Hon fick ta på sig sina gamla jeans igen och ett linne som hon hade sytt själv. Det fick duga. Plötsligt slet Danny upp ytterdörren och han kom insläntrande alldeles andfådd.

-Kolla vad jag har skaffat! En till dig och en till mig.

Han såg ut som ett triumferande barn när han sakta öppnade handen och visade Kate två små vita tabletter. Kate blev helt chockad men hon samlade sig fort. Ilskan över vad han höll på med bubblade upp inom henne men hon måste sansa sig. Det här var riktigt allvarligt. Vilken normal kille behöver ta någon slags drog när man bara ska gå ut tre stycken och ta en öl. Hennes högskolekärlek var som bortblåst och framför henne stod – en knarkare. Att han hade seriösa missbruksproblem, det stod klart för henne i just denna sekund. Hon fullkomligt hatade vad han höll på med och han hade dessutom blivit mer och mer tjatig och ville att Kate skulle testa också. Bara på kul, vid festliga tillfällen, som han sa. Kate var inte ett dugg intresserad men hade samtidig tröttnat på att vara den som alltid sa nej. Att ständigt tjata på honom att han måste sluta. Hon ville inte vara hans mamma. En gång för några veckor sedan hade hon gett med sig. Det var i samband med en större fest och Danny hade lovat att det var ett piller som man kunde köpa på apoteket på recept och bedyrade att det skulle det vara den mest underbara upplevelsen man kunde vara med om. Det hade varit rena skräckupplevelsen. Ungefär lika kul som att få en slägga i huvudet. Då förstod hon att det Danny höll på med var inte någon partydrog här och där. Han hade blivit fullständigt Trainspotting-galen och ville dessutom försöka dra ner henne på samma sunkiga nivå där han befann sig. När Kate hade ifrågasatt honom dagen efter vad sjutton han hade lurat i henne så hade han skrattat så tårarna rann nerför kinderna. Efter den händelsen hade Kate bestämt sig. Om Danny ville hålla på med droger så var det hans bekymmer. Sedan hon flyttade in i hans lägenhet så hade hon förvandlat hans ungkarlslya till ett trevligt hem. Hon hade målat väggarna vita, inrett med nya möbler från IKEA, fixat en helt ny modern soffa, lagat mat varje dag och när hon hade tid över hjälpte hon honom med läxorna på Komvux. Hon kunde lika gärna jobba på Hemtjänsten eller det intilliggande dagiset. Någon måtta får det vara. Hon visste precis vad hon skulle göra denna gång. Långt i förväg hade hon planerat hur hon skulle agera i liknande situationer och nu var det upp till bevis. Inte en kväll till han skulle förstöra stämningen med sitt pillerberoende och där hon blev sur och tjatade om att han måste sluta. Så plötsligt räckte han över ett piller och istället för att bli sur och argumentera så hon tog emot det.

-Wow fantastiskt! svarade Kate och fick fram ett stelt leende. Jag tar med det till toaletten. Jag ska bara borsta tänderna först.

Hon tog tabletten och gick tillbaka till badrummet och låste dörren så försiktigt och ljudlöst hon kunde. Hennes hjärta rusade och hon kunde se hur linnet rörde sig över den pulserande bröstkorgen. Vad sjutton håller Danny på med egentligen? Var har han fått tag på droger nu? Så här snabbt. Han hade ju inte ringt någon innan han gick ut. Känner han någon äcklig knarkare som bara går omkring där nere på gatan eller? Det snurrade i huvudet och den ende hon kunde komma på var Dannys kompis Dread som bodde mittemot. Kate hade panikkänslor men som tur var så hade han gått på hennes fint. Hon la pillret på handfatet. Medan hon borstade tänderna snurrade det febrilt i huvudet. Var skulle hon göra av det? Hon ville inte spola på toaletten. Skulle hon gömma det någonstans? Hon kunde inte tänka klart. Tillslut stoppade hon ner det i jeansfickan. Hon tog på lite rouge och målade ögonfransarna. När hon kom ut igen satt Danny på soffan med två öl framför sig. Han såg nöjd och avslappnad ut.

-Herregud jag borde verkligen inte göra så här mot dig. Han såg överlägsen ut och brände av ett stort leende medan han räckte henne en öl.

-Vad menar du? svarade Kate oskyldigt och slog sig ner bredvid honom i soffan.

-Jag menar tabletten. Du kan bli beroende av det här rätt fort och jag känner att jag får lite dåligt samvete nu. Jag borde verkligen inte uppmuntra dig till sånt här. Han flyttade sig närmare och tog ett fast tag om Kates huvud och började kyssa henne passionerat. Tungan gled djupare in och hon kände att hon inte stod ut. Hon kände sig kvävd och lirkade sig loss.

– Nej oroa dig inte Danny. Nu har vi kul istället.

De skyndade sig att dricka upp ölen för att hinna med pendeltåget in till stan. Kate tyckte inte det kändes något vidare roligt längre men kanske skulle det bli bättre feststämning när de träffade Lisen. Danny blev tystare och tystare och det kändes inte som han var på någon vidare feststämning heller. Det enda Lisen kunde tänka på just nu var att hon vill bli av med pillret som låg i fickan. Det känns som att Danny observerade henne hela tiden så hon fick aldrig något bra tillfälle. Hon började dessutom tänka på massa moraliska frågor, som vad händer om jag slänger pillret här rakt på marken. Tänk om en fågel äter upp det. Eller om ett barn hittar det och stoppar det i munnen. Hon lät pillret ligga kvar i fickan. Hon kanske kan göra sig av med det i någon papperskorg på perrongen, tänkte hon. Plötsligt ser dom tåget komma och Kate och Danny får springa den sista biten för att hinna med. Väl inne på tåget så får de ingen sittplats utan Kate och Danny får stå upp hela vägen. Danny ser mer och mer allvarlig ut, precis som att han behöver koncentrera sig på att bara hålla sig upprätt och se normal ut.

-Känner du något? frågade han Kate och syftade på pillret.

-Nej, ingenting, svarade Kate. Gör du?

-Nej, ingenting, svarade Danny.

Kate såg att han ljög och hon kände att han bara var patetisk. Hon ville bara komma in till stan och träffa Lisen. Ta en öl och se lite kul folk. Tänk om Anders var där. Det hade varit roligt. Kate tyckte fortfarande han var den snyggaste personen hon någonsin sett men det var ingenting hon skulle medge, knappt ens för sig själv. Hon sneglade på Danny. Hon tyckte om honom men idag ser såg han verkligen inte ut att må bra.

-Är allt okay Danny?

-Ja, svarade han kort och stirrade rakt fram medan han höll sig i tågstången som om det gällde livet.

När tåget stannar så blir det trängsel vid dörrarna. När de går av stoppar Kate försiktigt ner handen i byxfickan och letar efter pillret. Det tar en stund men tillslut hittar hon det. Hon gömmer det i handen och Danny som verkar ha tankarna på annat håll märker ingenting. När de kommer vid sidan av perrongen så slänger hon ner pillret under tåget så det hamnade nere vid rälsen bland cigarettfimpar, ölburkar och och annat skräp. Hon kunde pusta ut. Danny tar hennes hand och i rask takt börjar de gå mot Völunda Bar & Kök.

Medan de gick så försökte Kate småprata om allt mellan himmel och jord men tillslut märkte hon att det endast var hon som försökte hålla igång samtalet. Hennes ord försvann ut i luften och tycktes sakna mening. Danny var extremt fåordig och det enda han frågade Kate om ideligen är om hon kände av pillret. Nej, svarade hon för tionde gången och började bli mer och mer irriterad. Om han nu vill hålla på med sina droger varför håller han på och involverar mig hela tiden, tänkte hon. Ta dina jäkla piller och va nöjd och sluta pracka på andra ditt gift, ville hon skrika till honom. Hon kände att hennes taktik inte hade fungerat som hon hade tänkt. Danny hade redan gjort henne upprörd och han var på god väg att förstöra hennes kväll.

Utanför Völunda stod Lisen och väntade på dem. Hon hejade snabbt men verkade stressad. Vad var detta för konstigt förslag hon hade kommit med, undrade Kate för sig själv när de gick in genom entrén. Det fanns ingen glädje, inga leenden, inga kramar. Det kändes som det var tre främlingar som var ute för första gången. De biffiga vakterna verkade inte bry sig och kollade inte ens på deras leg. Lisen gick lite i förväg och tillsammans gick de ner för trapporna för att hänga av sig jackorna i garderoben. De utbytte några tomma fraser och sedan gick de upp på ovanvåningen. Lisen kilade målmedvetet före dem i trappen precis som hon visste exakt vart de skulle ta vägen medan Kate och Danny viljelöst följde efter.

You’re Makin’ Me High med Toni Braxton pumpade ut ur högtalarna men det var inte så mycket folk ute som det brukar vara. Innan löning var det ingen höjdare att gå ut om man ville ha riktig fest men det var ändå inte helt lätt att få bord så det var tur att de hittade en bra plats. Lisen sätter sig först vid det pyttelilla runda bordet. Hon var snål med pengarna trots att hon var rik och hon förväntade sig alltid att någon annan skulle bjuda. Kate och Danny satte sig inte utan stod kvar och började prata om att de borde gå och köpa en öl innan de slog sig ner.

-Vill du ha en öl? frågade Kate och Lisen nickade sjävklart ja.

Plötsligt, från ingenstans, dyker det upp en berusad kille och sätter sig bredvid Lisen. Han slänger en otrevlig blick mot Kate och Danny som om att han undrade vad sjutton dom gjorde där överhuvudtaget.

Kate och Danny ignorerar honom och gick istället till baren för att köpa tre öl. När de kommer tillbaka sitter den fulla killen fortfarande kvar och eftersom bordet är så litet så finns det inte plats för både Kate och Danny. Danny som betalat allt ger Lisen ölen och Kate noterar att hon inte ens tackar, utan ignorerar både Lisen och Danny genom att plötsligt försjunka sig i ett samtal med den fulle främlingen som hade vräkt sig in i deras sällskap. Kate gjorde ett försök och bad honom flytta på sig men då kollade han på henne med en överlägsen min och viftade bort henne med baksidan handen. Lisen såg alltihop men fnissade till och började smaka på ölen som Danny hade köpt. Sedan tar den fulle killen tag i ölen, tar en stor klunk och hånflinar samtidigt åt Kate och Danny som står som två fån och ser på spektaklet som utspelar sig framför dem.

-Okay, vi går och sätter oss vid ett annat bord, säger Kate irriterat och Danny följde efter. Lisen ignorerar dem och verkade istället djupt försjunken i en konversation med barens otrevligaste gäst. Kate förstod ingenting och satte sig ner med Danny en bit längre bort vid ett annat bord. Kate kände hur tårarna börja bränna under ögonlocken. Hon ville bara åka hem igen. Hela kvällen kändes fruktansvärd och Kate förbannade att de hade gått ut överhuvudtaget. Hon hade velat stanna hemma från första början. Hon försöker prata med Danny men nu går han knappt att få kontakt med. Spikrak i ryggen, med stirrande blick tittar bara rakt fram i väggen och svarar inte på någonting. Det enda Kate kan utläsa från hans kroppsspråk är att han är lika förbannad på Lisen och fyllot som Kate är. Lisen hade verkligen visat höjden av nonchalans genom att sitta kvar och dricka upp ölen med någon som betedde sig så illa mot Kate och Danny. Hela situationen var så förnedrande. Varför hade Lisen bjudit ut dem överhuvudtaget? Och varför hade hon varit så noga med att Danny skulle med? Hade hon utan deras vetskap bestämt möte med den fulle killen? Bakom Larz rygg? I så fall var det ju perfekt att bjuda med Kate och Danny som några slags alibi för hennes vänsterprasslande.

När de druckit halva ölen så står Kate inte ut längre. Hon reser sig upp och går fram till bordet där Lisen sitter.

–Jag och Danny tänker gå nu, fräste hon surt till Lisen.

Lisen insåg genast att hon hade gått för långt och svarade att hon följer med. Kate kände att hon inte brydde sig längre. Det bästa hade varit om Lisen bara satt kvar för Kate hade ingen lust att prata med henne mer överhuvudtaget. Den fulle killen och Lisen började gå över nattklubbsgolvet och Kate och Danny gick lite bakom. Plötsligt vänder sig killen om och när Kate och Danny passerar honom så tar han upp handen och pekar på Danny och hånskrattar honom rakt i ansiktet. Danny som på grund av pillret han tagit, verkade ha förlorat både tal, mimik och förmågan till att röra sig normalt gick bara som en robot rakt fram men Kate kände att måttet var rågat. Hon släppte taget om Dannys hand och gick fram till killen som inte kunde sluta trakassera dem.

-Allvarligt talat, vad håller du på med? Varför håller du på och förstör våran kväll? frågade Kate upprört.

Hon hade förväntat sig ett svar men istället var han helt tyst. Det såg ut som att han ignorerade henne fullständigt. Efter en stund, vilket verkade vara en evighet, insåg Kate att han spände ögonen i någon annan, ovanför hennes huvud, längre bak. Plötsligt flyger Danny fram bakom hennes rygg och börjar slåss med fyllot som en galning. Kate hinner precis flytta på sig och undviker tumultet genom att ställa sig vid väggen. Killarna slåss och Kate skäms över Danny. Hela situationen är så pinsam att hon bara vill dö. Hon står bredvid en gäst som också hamnat vid väggen, han håller en öl i handen och ser lite överförfriskad ut. De tittar på varandra och båda två ler snett och skakar på sina huvuden. Kate vill sjunka bort. Med vilken oerhörd kraft Danny hade flugit på killen. Hans brutala påhopp var en så konstig överreaktion och kom från ingenstans. Visst var både Kate och Danny irriterade över situationen som hade uppkommit men det här plötsliga ilskan och våldet från Danny hade hon aldrig kunnat förutse i sin värsta mardröm. Hon sträcker på sig för att försöka se var Lisen är någonstans. Hon ser henne några meter längre bort tillsammans med några andra gäster som ser förfärade ut och Kate vinkar febrilt så att hon ska se vad som pågår. Kate märker att Lisen ser henne men hon gör ingenting. Hon ignorerar henne, sedan stoppar hon händerna i byxfickorna och vänder sig om och börjar sakta gå längre bortåt, närmare utgången. Kate börjar få panik över situationen för bråket är nu riktigt allvarligt. Det är ingen jämn fajt utan Danny står och håller fast fyllot med vänsterarmen medan han och slår med all kraft med knuten näve mot den killens huvud om och om igen.Kate att mår illa. Det ser groteskt ut och hon ber gästen som står bredvid henne om han kan hjälpa till att få stopp på bråket. Han bara skakar på huvudet och ler urskuldande. Kate har Dannys ryggtavla vid sin sida nu och börjar tafatt dra i honom, bort från den andre killen. Men hon klarar inte av att rubba honom. Han står som gjuten i golvet med båda fötterna och fortsätter slå den andra killen i huvudet med en sådan brutal kraft att det var outhärdligt att bara stå och se på. Kate ställer sig på tå för att göra sig längre och se om hon kan se Lisen. Hon står ännu längre bort nu och hon, liksom alla andra gäster, fortsätter titta mot slagsmålet hela tiden. Kate vinkar med hela armen i luften så att hon eller någon annan ska hjälpa till men hon får inget gehör. Alla står som förstenade och bara glor. Ingen hämtar hjälp, ingen ingriper, ingen gör någonting. Kate börjar få panik för nu är det riktigt allvarligt. Killen ser ut att vara avsvimmad fast han står upp. Det här är ingen “vanlig” barfight, det här är ren avrättning de står och bevittnar. Danny hade inte gått att rubba. Det här kommer sluta illa om ingen gör något nu på en gång, tänkte Kate. Men hon kände skam. Hon ville inte ingripa. Hon hatade vad Danny höll på med och skämdes något oerhört över hans beteende. Men hon kände att hon var tvungen. Hon kunde bara inte stå och se på medan Danny slår en kille som uppenbarligen inte har någon kraft att försvara sig. Kate ber han som står bredvid en sista gång om hjälp. Hon föreslår att de båda ska dra isär dem samtidigt för det fungerade inte när hon drog i Danny själv. Killen vägrar hjälpa till och står bara och flinar. Då går Kate runt på andra sidan och beslutar sig för att dra i den andra killen så att han kommer bort från Dannys slag. Hon tar tag runt hans midja och det sista hon säger till killen som står vid väggen och vägrar hjälpa henne är:

-Nu gör jag det.

Då märker hon att killen är helt kraftlös. Han är totalt borta och han känns som en lealös docka. Men när hon försöker dra honom bort från Danny, då händer det ofattbara. Det bildas ett stort gap mellan Danny och killen, men istället för att sluta slåss, vilket hade varit det mest normala, så utnyttjar Danny utrymmet och slår ännu hårdare slag. På en sekund har Kate hamnat i en fullständig mardröm. Vad gör Danny? Är han inte klok. Han liksom böjer på knäna och kröker ryggen för att få in bättre träffar och Kate får dra ännu desperatare för att ta killen ifrån den brutala attacken. Tillslut slutar Danny slå. Killen som nu verkar fullkomligt borta snurrar ett halvt varv och tar stöd och hänger som en trasdocka över Kate för att hålla balansen. Hans huvud dinglar fram och tillbaka och tillslut lägger han sin kind mot hennes bara axel. Då känner hon plötsligt att det rinner någonting varmt ner för hennes arm och när hon tittar ner så forsar det blod ur hans mun. Kate känner hur paniken stegrar. Var är vakterna? Varför hjälper ingen till? Alla står och stirrar och samtidigt inser Kate att killen inte kan stå själv. Sakta lyfter hon hans huvud och ser om han kan klara av att hålla sig uppe utan hennes hjälp. Han håller nätt och jämt balansen och Kate tar sakta ett steg bakåt för att se om hon kan släppa honom utan att han trillar. Hon är livrädd och vill bara springa därifrån. Det här ser så läskigt ut att hon inte vill vara med längre. Hon vill hem. Vad Kate eller någon annan på nattklubben inte inser är att Danny fortfarande befinner sig i någon slags trans. Han har tagit en paus men vill inte sluta slåss. Han kan inte sluta slåss. Så när killen står och vinglar, alldeles vimmelkantig med blod rinnandes ut ur munnen, då springer Danny plötsligt fram, snett bakifrån, och slår honom med en sådan kraft att allt slocknar. Bara några centimeter från Kates ansikte. Hon ser hur killen signar ner på golvet och hamnar halvsittandes framför en pelare. Kate stirrar på honom. Ser hon rätt? Är ögonen fortfarande öppna? Är han död? Han ser död ut. Ingen kan överleva en sån kraftfull smäll bakifrån. Hela baren är knäpptyst. Tiden står stilla. Alla är i chock…

Kate befinner sig i fullständig panik och kroppen är på helspänn. Hon ser med skräck på den person hon är nyförlovad med. Hennes blivande man. Han står fortfarande med halvböjda armar och knutna nävar, stirrandes argt på killen som halvligger totalt utslagen på golvet vid pelaren. Kate slår hopplöst ut med armarna, skakar på huvudet och tittar sedan hjälplöst på mannen vid väggen som hon hade bett om hjälp. Han var oigenkännlig. Fylleleendet var som bortblåst och när han tittade på Kate såg hon att han var lika chockad som henne. Hans mun såg förvriden ut och han försökte likt ett skrämt barn gömma ansiktet bakom sitt halvfulla ölglas. Allt gick i slowmotion. Det såg ut som han ville ta sig därifrån genom att vrida sig om, lyfta ena benet, ta ett kliv i luften och krypa in i väggen och försvinna.

Kate ville också försvinna. Hon tog två blixtsnabba skutt därifrån i vild panik men sen hejdade hon sig mitt i steget. Hon hade fullständig kortslutning. Hela hennes kropp ville fly så fort hon kunde men hennes hjärna och intellekt beordrade henne att stanna. Kate måste stanna kvar. Hon har inte gjort något fel. Om någon ska springa härifrån så är det Danny – inte hon.

–Dra härifrån! ropar hon argt till Danny men hennes öron kunde inte avgöra om hon gallskskrek eller viskade fram orden. Danny varken såg eller hörde någonting. Han stod som en staty och stirrade med hat i blicken på killen som låg totalt orörlig med blod rinnandes ur munnen. Vad gör Danny? Väntar han på att killen ska resa sig så han kan fortsätta sin bärsärkagång? Förstår han inte vad han han har gjort, tänkte hon förtvivlat. Det såg ut som att han ville fortsätta slåss. Kate tar några steg framåt och tar tag i Dannys arm och börjar dra honom därifrån. Han stretar emot medan Kate sakta, steg för steg, drar honom mot det håll där Lisen står. Nu befinner hon sig i en skräckfilm. Allt har exploderat, det är blod överallt och hundratals zombies står utspridda runt henne. Bit för bit närmar hon sig Lisen och när de får ögonkontakt skriker hon desperat:

–Såg du vad som hände?

Lisen skakar nekande med huvudet och svarar kallt:

–Nej

Det här händer inte, tänkte Kate. Hon måste skämta. Kate vet att hon såg allt. Varför ljuger hon? Då plötsligt känner hon att någon griper tag i hennes axel. Det är en kvinna som ser alldeles galen ut. Hon är den enda förutom Kate som rör på sig i lokalen. Alla andra verkar ha fryst i sina poser. Men hon hjälper inte till, utan hon är arg. På Kate?

–Tjejer som du är det värsta jag vet!, skriker hon så alla runt omkring kunde höra.

Kate tyckte hela kvällen kändes som en komplott mot henne där djävulen personligen måste ha suttit och planerat allt i minsta detalj. Ända sedan hon satt där hemma i sängen och hörde telefonen ringa så hade det känts som hon levde i en perfekt regisserad Stanley Kubrick film. Som att satan följde henne och gillrade fällor utefter vägen. Hon skulle inte komma undan. Och den här skrikande kvinnan som nu stod framför henne måste vara filmens mest ofattbara karaktär eller så har mitt liv på riktigt förvandlats till en mardröm, tänkte Kate desperat.

–Jag försökte stoppa bråket, skrek Kate tillbaka men hon fick knappt något syre till lungorna. Hela rummet gungade och det kändes som att hon höll på att svimma. Här har Danny brutalt misshandlat en kille medvetslös med minst femtio knytnävsslag men den hysteriska kvinnan har valt att fokusera på vadå…Kate? Det här kan bara inte vara sant. Då öppnar Danny plötsligt munnen:

–Skrik inte på henne, det var ju jag som slog.

Oj, vilken gentleman, tänkte Kate ironiskt. Den hysteriska kvinnan bemödar sig inte ens att titta på Danny utan har ögonen fastnaglade på Kate.

-Varför skyddar du honom då? väser hon mellan läpparna.

Kate visste inte vad hon skulle svara. Vadå skyddar? Varför skulle hon behöva förklara sig. Hon drog Danny därifrån men det betydde ju inte att hon försökte skydda honom Hon hade varit rädd att han skulle fortsätta slåss. Och förresten, var höll denna kavata kvinna hus när Kate hade vinkat på hjälp som en galning? Men hon fick inte fram ett ljud. Kvinnan var utrustad med en övertygande pondus, hade lyxiga kläder, var minst tio år äldre än Kate som i sina trasiga jeans såg ut som trash i jämförelse. Den här kvinnan behövde varken svart kappa, klubba eller domarperuk för hennes auktoritära framtoning var ändå lika självklar som Judge Judy på bästa sändningstid. Du skyddade du honom! Punkt. Tjejer som du är det värsta jag vet! Punkt. Överläggning avslutad! På en sekund hade hon fullständigt demolerat Kates karaktär och hennes ord gjorde fysiskt ont. Kate kände att allt hopp rann av henne. Alla läskiga zombies i baren vände nu blickarna mot den osannolikt, otursförföljda huvudrollsinnehavaren Kate. Hon som lyfter telefonen för att ringa efter hjälp men märker att sladden är avklippt, eller bankar på dörren där ingen är hemma medan mördaren kommer närmare och närmare med en blodig köttyxa i högsta hugg. Hon som ska köra iväg med den rostiga bilen mitt i den mörka natten men kommer på att hon har glömt att tanka. Ingen av bargästerna runt henne var villig att hjälpa till utan stod och tittade på som apatiska statister i en splatterfilm.

Den hysteriska kvinnan vände sig tillslut mot Danny och fräste

–Och du…dig har jag inga ord för! Stanna här medan jag ringer polisen, kommenderade hon innan hon vände på klacken och stegade bort mot baren.

-Ja, vi tre kommer stanna här, svarade Kate.

–Nej, jag tänker verkligen inte stanna, svarade Lisen blixtsnabbt och smet iväg. Sedan försvann Danny också. Kvar stod Kate. Hon tänkte inte gå därifrån. Kate hade ingenting att skämmas för utan ville invänta polisen och reda ut allt. Zombierna som stod längs väggarna började nu röra på sig lite grann och den öronbedövande tystnade ersattes av ett svagt mummel i lokalen. Kate stod stoisk kvar utan att ta blicken från den skadade killen som halvsatt mot pelaren. Hon ville desperat att han skulle börja röra på sig. Snälla visa ett livstecken. Rör på dig! Men det såg hopplöst ut och det kändes outhärdligt att stå kvar helt själv. Hon kände sig utpekad av den skrikande kvinnan. Hennes ord “tjejer som du är det värsta jag vet” ekade i huvudet. Varför hade hon sagt så? Kate kände sig usel även om hon visste att hon inte hade gjort något fel (om man bortsåg från att hon hade förlovat sig med Danny några månader tidigare då). Men rädslan växte och ett tvivel var sått inom henne. Tyckte alla zombies i baren att det var Kates fel nu? Hade hon betett sig okvinnligt? Skulle hon bara låtit Danny slå ner någon till sista blodsdroppen utan att ingripa? Skulle hon stått och sett på när han betedde sig som ett monster? Eller bara gått därifrån? Det hade hon aldrig kunnat leva med. Hur hon än vände och vred på det så kände hon att hon hade handlat moraliskt rätt. Men tänk om kvinnans ord hade påverkat alla i lokalen? Nu kanske alla zombies tyckte att Kate var en dålig människa och ville åt henne. Då plötsligt dyker Danny upp vid hennes sida igen.

–Snälla Kate kom med mig. Vi går nu. Snälla!

Han såg nästan ut som vanligt igen. Rösten var sammetslen och bedjande och de groteska ansiktsdragen var som bortblåsta. Nu var det hennes älskade Danny som bara ville att hon skulle följa med hem, men hon skulle inte falla till föga.

–Nej, jag stannar här, svarade hon kort…

(forts)

Lisen, fina lyxiga, perfekta överklass- Lisen börjar helt plötsligt låta som en yrkeskriminell och tar kommandot över hela situationen…..hämtar ut jackorna…

Lisen har under tiden Kate stod kvar på ovanvåningen hört vad vakterna har sagt…

De tre står utanför Völunda Bar & Kök…

Då händer något ofattbart…

Danny gör slut – kreativiteten flödar

Festen kan börja

Utkast: Plötsligt kom Saga inrusande i köket och skrämde slaget ur Bello som precis satte in en ostpaj i ugnen. Har du hört att Kate redan har kommit, frågade Saga uppspelt och log brett så att amalgamet blänkte i munnen…(to be continued)

Sista måltiden

Höga berget

Ryktet

Det undermedvetna

Farmor bjuder på stort

Utkast: Kate tyckte det var svårt att kalla farmor för just farmor. Om hennes pappa Tom var en oäkting som hennes farmor bara ville glömma, så var det ännu värre med barnbarnet, det vill säga Kate. Kate brukade skoja och kalla henne för plast-farmor, för en mer oäkta farmor var nog svårt att hitta. Allt med farmodern var ett spel. På Kates födelsedagar brukade hon komma pliktskyldigt för att lämna av sin present. Samma varje år. En kaffekopp. Men inte Måsen som de flesta av Kates kompisar fick utan en kaffekopp från en utgången serie som hon hade köpt på andrahandssortering för extrapris. På så sätt kunde hon komma riktigt billigt undan och ge bort en styck kaffekopp till varje födelsedag och jul ända tills Kate fyllde arton. Tårtan och kaffet hon mumsade i sig på kalaset kostade garanterat mer och Kate kunde knappt hålla sig för skratt när hon spelade med och tackade som ödmjukast när hon packade upp en likadan kaffekopp år efter år med taffligt målad dekor. Nu råkade det vara så att den oäkta farmodern var ju inte direkt fattig utan hon hade gift sig mycket rikt några år efter olycksbarnet Tom och var numer välbärgad som få. Men naturligtvis kände hon samma olustkänsla inför Kate som hon hade gjorde med Tom och varje öre som spenderades på dem vid olika högtider gjorde fysiskt ont i henne. Kate visste att hon enbart kom på kalaset för att upprätthålla ett gott sken i det lilla samhället. Det var inte riktigt rumsrent att känna så motbjudande känslor för sin son och hans familj såklart så farmodern brukade låta sin ilska diskret pysa ut i form av sarkasmer, gliringar och elaka kommentarer. Hennes främsta bundsförvant var fortfarande hennes syster Rita “den förskräcklige” vars son Emrik fullkomligt älskade att skvallra om Kate och gärna hittade på historier som Kates farmor riktigt mös av att höra. På så vis höll syskonen sin vänskap intakt, år efter år, genom att hålla ihop mot oäktingen Tom och hans familj. Pengarna som farmodern hade fått genom sitt giftermål gav henne ett tjusigt liv, en helt perfekt lyxig fasad i det lilla samhället. På det sättet kunde hon maskera och dölja det faktum att hon en gång hade dragit en sådan skam över sin släkt. Det enda som störde och avslöjade henne var egentligen bara oäktingen Tom och hans familj som hon försökte ignorera så gott det gick. En dag fick hon höra att syster Rita och sonen Emrik hade något mycket speciellt att berätta. Det var tydligen något fruktansvärt som Kate hade gjort och det gjorde henne på något konstigt vis lite exalterad. Det berodde på att allt fult och vulgärt som hon inte ville veta av hos sig själv sedan dagen Tom föddes, älskade hon att projicera på Kate. Alla motbjudande gliringar hon fick ta emot på stan när hon växte upp på 40-talet kunde hon nu göra likadant mot Kate. Hon gillade att håna och förfäras över allt hennes barnbarn gjorde precis på samma sätt som hela bygden hade gjort mot henne efter att hon träffat Toms fulla far i ett dike där hon råkade bli på smällen innan hon var gift. Men skvallret Rita skulle komma med den här gången hade hon förstått var något utöver det vanliga. Hennes händer skakade av anspänning när hon preparerade filtret i kaffebryggaren och lade upp några smuliga bondkakor på ett fat från Svenskt Tenn. Sedan satte hon sig i salongen och inväntade med spänning på att systern Rita och visgossen Emrik skulle komma. Hon tyckte Emrik var förtjusande och var imponerad av hans sociala förmågor och såg inte de slående likheterna med Gävlepojken Johan Johansson. Det är lätt att tro att människan hade blivit smartare sedan masspsykosen under häxprocesserna, speciellt när man blivit nyrik och satt i ett fint vardagsrum omringad av dyra konstverk och vackra saker, men tyvärr, de grundläggande känslorna, energierna och mentaliteten verkade vara på exakt samma nivå som på 1600-talet. I varje fall hos Emrik. Han gick visserligen inte omkring och pratade om djävulen och att kvinnor åkte till Blåkulla baklänges på en kvast men grundprincipen i hans ljugande, angiveri och skitsnack var exakt densamma. Han hade gjort det många gånger förut och i skolmiljön hade han blivit en mästare på att manipulera lärarna och klasskamraterna och få dem precis vart han ville. Hans självförtroende växte över det normala och han blev mer och mer omtyckt av sin mor och andra vuxna som tyckte han var en förträfflig ung man. Hans mor Rita påtalade ofta att han, trots sin unga ålder, var ovanligt bildad och kulturellt bevandrad. Ja, självutnämnt geni eller visgosse, Emrik hade sannerligen fått talets gåva och det såg han till att utnyttja till max. Nu när Kates plast-farmor inväntade sitt besök satt hon i sin solgula sammetssoffa och passade på att blicka ut över sitt väldoftande vardagsrum och förundrades över hur fint hennes liv och hem hade gestaltats. Hon hade tagit några kvällskurser i engelsk konversation och dessutom hade hon lärt sig av Rita, som hade lusläst alla vett- och etikettböcker, att man aldrig någonsin, även om det regnade och var lerigt ute, under några som helst omständigheter, även om det inte var fest, även om man besökte en stackars grannfru som just hade tvättat golvet, skulle ta av sig sina smutsiga skor eller leriga stövlar inomhus när man kom hem till någon på besök. Så nu tyckte hon att hon hade nått en nivå där det nästan osade engelsk överklass om henne. Som ett mittuppslag i House Beautiful eller House & Garden. Ja, nästan lika fint som på Korv-Haralds herrgård. Hon var i och för sig ofta ensam eftersom hennes man ständigt åkte på handelsresor till Kina men hon tyckte det var skönt att han inte sprang omkring där hemma och störde med sin närvaro. Det fanns inte så mycket kärlek mellan dem utan det var mest pengarna som betydde något och hon kunde inte komma på någonting hon saknade. Oändliga mängder skor och pumps stod uppradade i garderoben, pälsar, dunjackor och figursydda ullkappor hängde i lavendeldoftande rader. Nyinköpta guldsmycken låg prydligt gömda i kassaskåpet. Hon bar alltid blusar i de bästa materialen och hade silkeslent hår som hon underhöll var tredje dag på en liten privat hårsalong. Allt var inte perfekt förstås och Tom och hans familj var tyvärr inte det enda smolket i bägaren om man kikade bakom den vita mexitegelfasaden. Redan för några år sedan hade hon förstått genom andra fruar att deras män festade rätt rejält när de var i Hong Kong och flera gånger hade de ertappats med att gå på strip klubb. Hon visste att det var sant för hon hade sett läppstiftsmärken på den vita kragen. En dag hade hon dessutom hittat ett chockrosa visitkort till en obskyr massageinrättning när hon skulle ta hans byxor till kemtvätten. Hon hade tagit kortet och placerat det bredvid hans kokta ägg på morgonen men förutom lite dålig stämning så var det inget de pratade om överhuvudtaget. På dagarna älskade hon att åka runt och kika in hos lokala handlare. Där kunde hon stå och högt beundra olika saker i inredningsbutiker och blomsteraffärer i timtal, men till butikägarnas förtret så höll hon hårt i plånboken. Endast när det var rea kunde hon slå till. Eventuellt. Ofta besökte hon vänner och bekanta i det lilla samhället och skvallrade över en gratis tårtbit och en kopp kaffe. Hon var ständigt i farten med olika sociala åtaganden och på kvällen höll Jackie Collins henne tillfredsställd. Livet var relativt bekymmersfritt. Plötsligt hörde hon det välbekanta ljudet av en Saab som kom inrullandes på garageuppfarten. Rita och Emrik var på ingång.

Emrik satt i passagerarsätet och tittade på sin mor som han avgudade över allt annat. Hon var full av bus och inte så moralistisk och tråkig som andra mammor var. Tvärtom uppmuntrade hon gärna sina barn att revoltera men bara på ett villkor – det måste gå ut över någon annan, lägre stående. Genom denna slicka-uppåt-sparka-nedåt-filosofi var hon säker på att hennes avkommor kunde gå riktigt långt här i livet. Hon körde fort genom det lilla samhället och medan Emrik njöt av bilens framfart skrockade han plötligt till och puttade sin mamma i sidan. Han ville påminna henne om en jul för några år sedan då han inför hela släkten hade lyckats avslöja att Kate hade börjat tjuvröka. Både Rita och Emrik skrattade gott åt minnet hur han diskret hade viskat i hennes farmors öra och sagt att han med all säkerhet visste att Kate hade något förbjudet i fickan. Då hade hon genast rest sig upp och gått fram till Kate, mitt under pågående middag, slitit upp hennes skjortficka och hållit upp det skamliga Marlboropaketet i en triumferande gest, högt ovanför huvudet, inte helt olikt en stolt Wimbledon-vinnare, och visat alla att Kate kanske inte hade blivit på smällen med en oäkting än, men minsann, minsann, hon hade visst börjat röka. Kate hade blivit knäpptyst och sett otroligt skamsen ut. Emrik hade flinat belåtet som om han vore självaste Karlsson på taket medan han slevade i sig köttbullarna, lutade sig tillbaka och njöt av charaden. Han hade vid denna tidpunkt hunnit fylla sexton år och var inget barn längre, men Emrik kunde göra precis vad som helst för att få sin mors eller systrars uppmuntrande blickar eftersom det fick honom att känna sig som världens bästa Emrik, både vacker och genomklok. Som att han hade en liten propeller på ryggen och kunde flyga och göra volter i luften. Nu hade Emrik blivit några år äldre och genom år av träning visste han exakt hur han kunde skapa kaos och fördärv med sitt bedrägliga beteende. Barnsliga Karlsson på taket hade växt upp och blivit en otäck kopia av Gävlepojken. Idag kommer jag definitivt inte göra dig besviken mamma, tänkte han för sig själv samtidigt som Rita gjorde en tvär vänstersväng och parkerade bilen framför sin systers tegelvilla.

Efteråt bjuder farmor hem Kate och hennes bror på middag….

Flashbacks – världen rasar

Horoskopet

Det var länge sedan Kate hade sysslat med astrologi men hon hade beslutat sig för att hon skulle börja igen.

Det första som slog henne när hon tog fram sin karta igen var att den norra noden – drakens huvud – låg på 29 grader i skorpionen. Åh herregud noderna var någonting hon hade förbisett i sina yngre år men nu visste hon vilken tyngd de hade. Och öven graderna var avgörande. 29 grader var en kritisk grad. Ödets grad. Vid den graden är man färdig med just det tecknet och det kan vara otroligt intensivt. Det hjälpte Kate och gav henne styrka att se detta på något märkligt sätt. Nu kändes det som att hon fick det svart på vitt att det här livet skulle handla om mycket skorpion teman såsom sex, tabun, död, makt/maktlöshet, kriser av olika slag, pånyttfödelse, pengar man får eller har tillsammans med andra, mysterier och transformation vilket gör att man börjar gå mot det mer spirituella hållet – varken man vill det eller inte. Norra noden 29 grader i skorpionen eller åttonde huset blir sällan en lätt resa. Det kunde hon skriva under på redan nu.

Jägaren

Utkast: Jägaren var bästa vän med Lisens storebror Johannes och de var ofta ute på olika nattklubbar i stan. Ofta satt de som fastklistrade vid blackjack borden eller satsade pengar på roulette…

Minnesförlust eller gaslighting?

Utkast: Kate fortsatte att fundera. Hon hade aldrig haft behov av att förklara sig för en levande själ genom åren som gått. Om folk var så dumma att de trodde på rykten vad ska jag göra åt det hade Kate tänkt. Ingen hade visat intresse för att hjälpa henne när hon hade behövt det som mest. Hon ville ändå inte ha de människorna i sitt liv. Kate hade också blandade känslor för Danny. Hon kände en stark motvilja mot honom men på ett annat sätt tyckte hon bara han var patetisk. Att han hade hotat, ljugit och manipulerat henne efter misshandeln var mer förståligt och väntat på något sätt. Han kunde självklart inte ta in vidden av vad han hade gjort utan behövde någon att skylla på – och då blev det hans flickvän! Herregud, en sådan ynklig person hade hånskrattat åt i de flesta samhällen men tydligen inte här…Tänk, om han istället hade stått upp för vad han hade gjort, erkänt sitt misstag och gått in på polisstationen som en rakryggad man. Det hade varit så mycket mer värdigt. För alla inblandade. I jämförelse med Danny så var Lisen mer psykologiskt skrämmande. Lisen var den viktigaste personen i hennes liv just då och de hade kunnat stötta och hjälpa varandra och gå till polisen tillsammans men Lisen vägrade prata. Hon tystade Kate varje gång hon ville diskutera saken, trots att hon var med från början till slut. Kate minns med fasa hur Lisen lutade sig mot hennes öra och viskade shhhhh två gånger när Kate frågade henne rakt ut på Bellos fest. Hon visste hela tiden att Kate försökte få stopp på bråket och hon såg att Kate bad både henne och andra om hjälp men hon vägrade konsekvent att prata om det efteråt och började gaslighta och manipulera henne istället med hjälp av Larz, Emrik, Bello och Saga. Lisen ville naturligtvis inte gå till polisen för hon skulle aldrig ens erkänna att hon var där. Och nu, när Kate hade kontaktat henne många år senare så minns hon plötsligt ingenting. Vare sig kvällen med Danny eller Bellos födelsedagskalas. Inte en chans att Lisen har drabbats av minnesförlust. Hon har under hela denna tiden bara tänkt på att skydda sig själv och sin sociala status. Även om det innebar att Danny gick fri på kuppen. Kosta vad det kosta ville. Kate var säker på att hon valt den strategin och inser att hon naturligtvis aldrig kommer erkänna att hon var där den kvällen. Att ställa upp för Kate var helt otänkbart i Lisens värld som hade ägnat all sin tid åt att baktala Kate, vare sig det gällde hennes pappa, killar, små bröst eller påhittade dödliga sjukdomar som HIV så njöt hon av att ha makt och vara den mer populära av dem två. Lisen hade haft den sociala och ekonomiska makten men framför allt hade hon haft ett psykologiskt övertag som inte gick att underskatta. Kate insåg att hon hade varit vän med en ovän i alla år utan att veta om det. En känslokall människa. Hon hade läst om kvinnliga psykopater på senare år och beskrivningar som brist på empati, social dominans, baktala vänner, känslokyla och manipulation var ständigt återkommande teman. Det Lisen gjort mot Kate tillsammans med Larz, Emrik, Bello, Saga, Hella m.fl. kändes oförlåtligt. Det var psykisk mobbing som hade passerade alla gränser. Varför hade det tagit så många år att inse vidden av problemet? Kate kände nu att hon kanske hade svaret. Hennes medvetna hjärna hade skyddat henne. Undermedvetet kanske hon anade vad de höll på med men hon kunde inte ta det till sig. Hon kunde helt enkelt inte tro att till synes helt normala människor kunde vara så elaka. Kate hade varit livrädd och ville bara inte tro att det var sant. Det var för smärtsamt att ta in i hjärtat och själen att hennes vänner kunde göra något sådant. Tanken svindlar fortfarande när hon tänker på Lisen. Men istället för att bli osäker och känna sig förvirrad ser hon plötsligt en glasklar bild. Retroaktivt – i varenda gest, i varenda blick, i varenda samtal – så kommer konturerna fram…av en helt annan…Lisen…

Polisen var är du?

Det är något som inte stämmer

……………………………………………………………………………………………………….

Kommande innehåll

• Viskningarna som hördes
• Grannen
• Missbrukaren
• Jägaren som vägrar träda fram
• Stalking och ryktesspridning (Komvux, Corfu mm mm)
• Att vara låtsasvänner på Facebook
• “Att driva någon till vansinne” – gaslighting på allvar
• Bach och psykologiskt spel på Södertörn (Rita “den förskräckliga”, mor till C och Ulrik, har skickat ett brev till C innan Kate kommer på besök. Det är en dödsannons på en ung kvinna…
• Hot, gaslighting och manipulation
• Varför håller så många tyst?
• Polisen
• Gruppsykologi och moral
• Rikast och socialt starkast vinner?
• Lögner som inte håller i längden

(Kontakta mig gärna om du har viktiga synpunkter, tips eller ideer angående denna psykologiska thriller).

Korv-Harald – 1961

Utkast: Korv-Harald hade haft stora materialistiska framgångar i livet men led ändå av svåra mindervärdeskomplex. Nu satt han och kurade skymning och blickade ut över sjön Lången i en av sina eleganta chesterfieldfåtöljer och puffade rytmiskt på en nystoppad pipa framför den öppna brasan. Ett gigantiskt oljeporträtt av honom själv, inramat i renaste guld, hängde vid sidan av eldstaden. Han svepte med blicken över rummet och lät ögonen vila på den inramade versionen av sig själv. Såg med whiskeysuddig blick en stilig man i sina bästa år. En man med ambitioner. Beslutsamhet och karaktär. Klass. Om det var ramen eller hans utseende hade han aldrig listat ut men tavlan brukade alltid få nya besökare att häpna av beundran. Eller var det bara någonting de låtsades? Inbillade han sig? Var gemene man verkligen imponerade av honom eller var det endast en charad på grund av att hans nyrika status? Det visste han inte och han brottades ständigt med sina tvivel över sin egna duglighet. Istället för att känna sig nöjd och belåten över sitt herrgårdsimperium så överväldigades han alltid så här på kvällskvisten av känslan att han inte var lika väl ansedd som hans företrädare – Herr Snoppe. Endast en av de ouppfostrade skitungarna nere på det fallfärdiga arrendetorpet – Rita “den förskräcklige” – verkade tillräckligt imponerad, tänkte han irriterat medan han uppmärksammade en storlom ute på sjön precis innan den gjorde ett djupdyk och försvann ner i under den blanka vattenytan. Likt ett övernaturligt väsen kunde den mytomspunna fågeln dyka ner till sjöns botten för att leta mat. Han försökte greppa efter kikaren som stod på det lilla sidobordet men hejdade sig mitt i rörelsen när han insåg att den stod för långt bort. Det går ju ändå inte att förutse vart fågelskrället dyker upp igen, konstaterade han torrt. Nä, hela samhället hade haft en oerhörd respekt för den tidigare ägaren, ältade Korv-Harald vidare i sina mörkaste tankebanor medan han sjönk djupt ner i fåtöljen igen. Herr Snoppe hade varit personlig vän med Sveriges konung som varje år, traditionsenligt, hade förlagt en del av sin semester i herrgårdens norra flygel och brukade tillbringa eftermiddagarna med att spatsera omkring i de natursköna omgivningarna tillsammans med…Herr Snoppe! Det känns otroligt bittert, tänkte Korv-Harald samtidigt som han försökte spotta ut lite tobak som hade fastnat i mungipan. Nej, han kände sig rätt och slätt medioker i jämförelse med sin högadliga företrädare. Hans småsinta tankar på Herr Snoppe avbröts medan hans simmiga blick beundrade sitt självporträtt ännu en gång. Han tyckte guldramen inte såg så “guldig” ut som en riktigt “guldig” guldram i den prisklassen borde göra. Och hängde tavlan verkligen rakt? Eller var det självaste spiselkransen som var sned? Whiskyn smakade utmärkt och Korv-Harald kände att det började bli svårt att fokusera både tankarna och blicken. Han kände sig ensam och missförstådd. Trots att korvtillverkningens försäljningssiffror hade pekat spikrakt uppåt de senaste åren var det ingenting som Sveriges konung hade visat något som helst intresse av. Kungen hade ignorerat Korv-Haralds snirkligt handskrivna inbjudningskort som han hade envisats med att skicka till hovets informationsavdelning en gång om året. Han gjorde ännu ett försök att vifta bort tobaksflarnet från mungipan men råkade i samma veva spilla ut en ansenlig mängd av sin favoritwhiskey.

-Det va då faan också! skrek han högt när han såg att det hade bildats en stor mörkgul fläck i byxgrenen och som pinsamt nog precis såg ut som urin. Han ställde ner rocksglaset med en hög smäll på silverbrickan och missade i samma ögonblick hur storlommen kom tillbaka upp till vattenytan och gav ifrån sig ett isande, skriande läte som ekade spöklikt över nejden. Ett uråldrigt meddelande från havets djup som genererade kalla kårar till den som var invigd i naturens mysterier. Ett omen.

-Anna!, ropade han hjälplöst ut mot köket där han visste att hembiträdet jobbade övertid för att förbereda gåsleverpatén till morgondagens frukostlunch. -Kan du komma här och torka! Och ta med dig en flaska Skeppets när du ändå är i farten. Du måste tvätta mina byxor på momangen när hon kommer hit imorgon bitti… hick…och glöm för guds skull inte att damma av guldra…hick… guldramen!

När Anna några minuter senare kom in i salongen med lite såpvatten och en tygtrasa i högsta hugg hade Korv-Harald redan somnat. Munnen var vidöppen och huvudet lutade åt sidan. Luggen hade fallit ner och låg i slarviga stripor över det rödsvullna ansiktet. Trots att han sov djupt höll hans högra hand fortfarande ett fast grepp om whiskeyglaset som vilade i knät. Anna stod blickstilla tills hon kunde konstatera att hon hörde de välbekanta snarkningarna vid varje inandning. Hon började hastigt rensa bort pipa, tobak, askfat, några buteljer och en bunt pappersark med för henne helt obegriplig statistik som visualiserade den senaste kvartalsrapporten. Sist av allt lirkade hon glaset från Korv-Haralds grepp och lade försiktigt en filt över hans ben och plockade fram Bibeln som hade fallit ner på golvet. Hon la den försiktigt på sidobordet. Därefter släckte hon lampan innan hon gick tillbaka in i köket och avslutade sina uppgifter för dagen.

När hon låste ytterdörren var det nästan helt mörkt ute. Hon beslöt sig för att ta stigen som gick längs med Lången och precis innan hon svängde av mot det lilla röda arrendetorpet, hennes hem, såg hon hur en vacker storlom flög ovanför den mörka vattenytan. Med sina vinröda ögon och karakteristiskt smidiga kropp rörde vingspetsarna nästan vid vattnet. Som att storlommen inte kunde bestämma sig. Stanna kvar i vattnet eller flyga? Den mytomspunna djuret tog god tid på sig att lyfta men tillslut steg hon allt högre upp mot skyn och försvann långt ut i fjärran.